När jag skrev en rasande krönika i Metro för några månader sedan, om invandringshatet, om idiotin, så fick jag höra av många att jag överdrev. Att jag hade fel. Att jag hetsade upp mig över någon gammal tant ”som var lite rädd för det nya, det kan man väl förstå”.
Bara en grupp gav mig rätt: Invandrarna själva, mina grannar. Plötsligt stannade de mig på gatan och sa: ”Vilken bra krönika, precis sådär är det! De spottar på mig här i huset, bara för att jag kommer från Polen”.
Sådant berättade de. År 2010.
Det var gubbarna i närbutiken, killen i korvkiosken, tjejen i kiosken, damen med kaféet på hörnet, pizzakillarna, kinakrögarna på hörnet, det gifta paret med fiket på storgatan, tjejerna i thaimatsstället, tjejen i SL:s biljettlucka, busschaufförerna, skomakare, brevbäraren, hemsjukvårdaren och min favoritpostis.
Och jag insåg plötsligt en sak som jag faktiskt inte hade lagt märke till förut:
Skulle vi ta bort invandrarna skulle hela Kungsholmen vara en död stadsdel. Förmodligen din del av stan också.
