Ja, det blev det ju. Ett himla liv om Ohlys bröstpump. Som om delad föräldraskap till slut bara handlar om huruvida man ska använda bröstpump eller inte.
Herregud.
Rebecka, denna välformulerade kvinna, skriver en bra kommentar i Aftonbladet i dag. Och Svenskan också, om jag inte är felinformerad.
Och jag orkar inte ens ge mig in med några stora brösttoner i debatten. Den känns så himla fjuttig.
Men så här:
Gunnar och jag har kunnat dela lika på föräldraledigheten. Vi har tagit halva var och jag har ändå kunnat amma Lykke i nästan 2 1/2 år.
För herregud, man helammar väl inte hur länge som helst?!
Såvitt jag minns så började vi med smakportioner vid 5-6 månader. Och sedan klarar de sig ganska bra på både välling och puréer och bananer. Sedan är det fritt fram att fortsätta amma morgon och kväll eller hur man nu vill.
Vi har dessutom sträckt ut föräldraledigheten genom att bara ta ut 3-5 dagar i veckan och har på så sätt fått nästan ett helt år vardera. Det mesta går, bara man är beredd på att offra lite lyx.
Att hålla på med bröstpumpar har vi aldrig gjort. Och jag skulle aldrig i livet vilja heller. Bröstpumpar är i det stora hela en skitsak i debatten, totalt ovidkommande, faktiskt.
Pappor däremot, och deras närhet till barnen, är något fundamentalt viktigt och alldeles fantastiskt.
18 kommentarer
Tyvärr sprider du lögner, eller i varje fall grova förenklingar. Pappornas närhet till barnen är inte alls alltid något fundamentalt viktigt eller alldeles fantastiskt. Många kvinnor lever idag i destruktiva relationer med män som absolut inte är lämpade att stanna hemma med sina barn. Vid en tvångsdelning av föräldraförsäkringen där maken mot sin vilja och barnets bästa tvingas att stanna hemma med barnet, kanske av ekonomiska skäl, riskerar många barn att drabbas svårt. Många mödrar är nog oroliga för låta pappan ”passa” barnet om pappan är alkoholist, narkoman, psykiskt instabil eller av andra skäl inte lämpad att ta ut föräldraledighet.
Tack Hillevi för dina fina ord! Måste ses snart igen! Det var så häftigt sist. Många kramar, Rebecka.
Anders. Oj, var ska jag börja? Visst har du rätt – men de riktigt usla papporna är tack och lov försvinnande få jämfört med dem som faktiskt är kärleksfulla och viktiga.
Självklart ska farliga föräldrar inte vara hemma med sina barn, vare sig de är mammor eller pappor. I alla förslag jag har sett om delad föräldraledighet, så har denna klausul funnits med.
Men jag köper inte det där med ekonomiska skäl. Barn föds inte plötsligt, från en dag till en annan. Man har nio, nästan tio månader, minst, på sig för att planera sin ekonomi. Om du köper en ny bil eller en platt-tv, så har du väl viss framförhållning och ser till att du verkligen har råd med detta?
Då är det minst lika viktigt att tänka likadant när det gäller barn. Barn är en stor investering, både i tid, kraft och pengar. Och den tid vi är med våra barn har vi mångdubbelt igen i slutändan.
Pappor som däremot tror att de är viktigare på jobbet får ofta en chock när de plötsligt ligger i skilsmässa. Tänk på det.
Hej! Jag tycker inte att det är konstigt att det blir ett himla liv. Jag tror att amningen för många kvinnor är en konkret sak att ta till när de vill förklara varför de vill fortsätta vara med sina spädbarn. Egentligen handlar det om anknytningen. De känner att det är för tidigt för separation både för sin egen del och för barnets. Om nu Ohly tar detta argument ifrån dem ”det finns bröstpump dvs. du är ersättningsbar” skapar detta mycket ångest eftersom det går emot det hon intuitivt känner. Det finns ju naturligtvis en tydlig symbolik i detta.
Bra skrivet! Ekonomiska aspekter är, tycker jag, struntprat. För det första tror jag inte att det gör så många kronor många gånger om man verkligen räknar på det. Den retoriska, men känsliga frågan, blir ju; är det viktigare med ett dyrt hus, dyra bilar eller vad det nu kan vara än att ta sig tid för sina barn?
Jag håller inte med dig om Rebecka Edgren Aldéns kommentar. ”Våra mödrar stod på barrikaderna på 70-talet för att fixa förskola för att vi kvinnor ska kunna gå ut att tjäna pengar. I?dag har många glömt bort den kampen och det finns krafter som vill tillbaka till något annat, till 50-talet. Vill du vara hemma med dina barn? Bra, var det! Men jag tycker inte det ska bekostas av staten.” Jag tycker för det första att själva tilltalet är väldigt aggressivt och onyanserat. Jag tillhör nog den gruppen som Rebecka talar om som skulle vilja tillbaka till 50-talet, vilket för övrigt är en en otroligt uttjatad replik. Vad jag söker efter är en politik som utgår från barnets behov, en modern flexibel arbetsmarknad som exempelvis kan släppa in en förälder som inte har jobbat på flera år eller önskar jobba deltid samt en erkännande av det arbete som görs i hemmet med de små barnen. Det handlar också om tolerans och inlevelseförmåga. Alla uppfattar inte världen så som jag gör. Alla vill inte leva på samma sätt. Vi finner alla mening i olika saker. Jag håller med Rebecka om att statens hållning ska vara neutral och att föräldrarna ska ses som likvärdiga. Det är därför man t.ex behöver höja maxtaxan så att inte hemmaföräldrar behöver finansiera andras barnomsorg skattevägen.
’Jag uppfattar lite det som att du ser det som ett själviskt behov när man som mamma känner ”det är inte dags ännu”. Jag ser det inte på samma sätt. Jag ser det som något nödvändigt att lyssna på den där rösten och det är definitivt inget problem. Det har inte med pappan och göra. Han är ju en egen person med egna behov och egna sätt att knyta an till sitt barn. Jag ser honom inte som en bra eller dålig ersättning. Det är väl snarare det jag tycker föräldrar behöver öva på idag. Att låta partnern få vara viktigast för barnet i olika perioder. Kliva tillbaka och inte behövas. Detta gäller för pappan när mamman ammar t.ex och för mamman när barnet i två-årsåldern blir tydligt utåtriktad. Det skulle också kunna vara så att ett första förhållande till EN konstant fysiskt och emotionellt närvarande förälder underlättar för anknytningen till den andra föräldern eftersom barnet sedan använder det som mall för alla förhållanden i livet.
Erika, jamen det där förstår jag. Som mamma. De är så små och man vill inte lämna dem, absolut. Men det handlar ju mer om mig som mamma. Mina känslor och mitt behov. Och att man inte vågar lita på att någon annan (pappan) klarar av att uppfylla barnets behov. Kanske är man också rädd att de ska komma för nära… Det är mänskligt, det har jag nog varit rädd för själv.
Men det finns många lösningar på det problemet. Ett av dem ser du i blogginlägget ovan, att man kan dra ut på föräldraledigheten så man får ett år var. Och att vara jättenära när man är hemma, sova med barnet på nätterna osv. Eller också kan man dela på föräldraledigheten så att man tar några dagar vardera i veckan, det har vi flera bekanta som har gjort och det har funkat bra för dem.
De ekonomiska argumenten att man som pappa inte har ”råd” att vara hemma med föräldrapenning är bullshit. Om man som man och pappa råkar ut för en olycka eller blir sjuk från en dag till en annan finns det inte många män som låter bli att vara hemma på sjukpenning – rätta mig om jag har fel – men sjukersättning motsvarar föräldrapenning ekonomiskt – om inte mindre (?). En föräldraledighet som man i de flesta fall har gott om tid att planera ekonomiskt skulle väl vara betydligt enklare att klara av!???
Det var ju trevligt att ni kunde dela lika och att det funkade för er.
För min familj hade det inte funkat alls bra.
För det första så var jag i princip utslagen efter första förlossningen och mådde mycket dåligt i ca ett halvår. Jag behövde också en extra operation för att återställa mig. Det var helt enkelt nödvändigt för mig att vara hemma den tiden. Hade jag bara haft 7 månader totalt, ja, då hade mina dagar tagit slut ungefär samtidigt som jag hade återhämtat mig!
Dessutom så jobbar jag i en butik och jag trivs inte särskilt bra. Jag letar efter nytt jobb. Min man trivs däremot jättebra på sitt jobb och får nya projekt att jobba med. För oss passade det på alla sätt bättre att jag fick vara hemma 10 månader och han 2. Jag hade inte mått bra av att gå tillbaka efter 7 månader.
När andra barnet kom så kunde vi mixa lite bättre, då fick jag 6 månader och han tog 5 än så länge.
Det viktigaste tycker jag absolut inte är att vi får lika många minuter med barnen! Det är bara löjligt att tro att det är antalet minuter som man tillbringar tillsammans som är avgörande. Vi trivs bättre som familj såhär, när vi får välja själva och kan anpassa föräldradagarna till jobbet.
Visst är det viktigt att pappan knyter an till barnen, men det har han gjort på kvällarna och helgerna och han har en underbar relation till dem! Jag tror inte på att pappan måste sitta och amma med lösbröst för att kunna känna närhet till sina barn.
Oj oj, hur kunde det gå så bra för mina nu vuxna barn. Dom började på dagis vid 7 resp 9 månaders ålder och som sagt, vuxna nu, aldrig varit ngt strul med dom. Min dotter är nog den klokaste människa jag känner. Tänk på alla adoptivbarn (jag är själv adopterad, bättre än att vara aborterad) som kommer hit efter dom är 1 år, är dom körda för all framtid, nej naturligtvis inte. Visst är det viktigt med att tillbringa mkt tid med sina barn men mest tror jag på dom där minuterna sekunderna av absolut kontakt, säga rätt sak vid rätt tidpunkt.
Pia. Du är inne på något viktigt där – att för många kvinnor handlar mammaledigheten mer om att de inte gillar sitt jobb! Det finns till och med statistik på det. Och det är ju ett sorgligt problem i sig, att så många kvinnor vantrivs på sina jobb – medan männen verkar trivas och uppskattas alldeles förträffligt.
Men det löser man ju inte med att roffa åt sig all föräldraledighet!
Föräldraförsäkringen handlar om barnets rätt till båda sina föräldrar. Till att skapa en vardaglig fungerande relation och trygghet med båda föräldrarna.
Det är inte en sjukförsäkring och inte ett jag-trivs-inte-på-mitt-jobb-försäkring.
Två kommenterar:
För det första är det här nog en av de få gånger jag sett någon skriva ut det alldeles självklara; en väldigt stor andel av Sveriges föräldrar kan stanna hemma ett år var om de planerar lite. Man har som sagt nio månader på sig! Ingen politiker törs någonsin påpeka det.
För det andra kan vi väl ändå sluta låtsas om att 50-talets hemmafruar var en inrättning som fanns till för barnen!? Hemmafruarnas syfte var att serva mannen. Sedan kan man tycka att det verkar trevligt, men glöm att ”barnens behov stod i centrum” förr när det var vanligt med hemmafruar.
Anonym mamma: Nej, ingen vill stanna hemma för att serva sin man. De verkar ju som att de är fullt kapabla till att både ta ansvar för sig själva och sina barn idag. Den moderna hemmaföräldern sätter däremot barnens behov i centrum och det är ju hedervärt. Jag vet inte riktigt vad man ser för likheter med 50-talets hemmafruar. De hade ju inte samma valmöjligheter. Om man nu inte vill börja prata om osynliga strukturer och påstå att fri vilja är en illusion. Vilket för övrigt är ett högst ovetenskapligt hypotes. Falsifierbarhet?
Håller verkligen med om att hemmafruarna förr mest servade mannen. Min mamma jobbade när jag växte upp på 50-talet, 60-talet. Mina kompisars mammor var hemma men jag såg inte röken av dom, mina kompisar var också själva vid stranden osv. Kanske bytte dom gardiner. Min mans mamma var hemmafru tills han var 12 år, sedan jobbade hon några enstaka kvällar i veckan. dom har aldrig haft särskilt bra kontakt. Min mamma jobbade hela min uppväxt, hon var inte ens mammaledig, jag är dessutom adopterad men min mamma och jag hade jättebra kontakt (hon finns tyvärr inte mer).
Erika, jag förstår inte riktigt vad du menar? Det jag menar är att det inte finns någon tradition att kvinnor ska stanna hemma för att i första hand ta hand om _barnen_. Och det finns f ö inte särskilt många belägg för att det skulle vara generellt bättre att vara hemma med mamma fram till skolstart jämfört med att vara i förskolan.
Nej, men inte är det traditioner som ska styra våra val idag? Vad menar du? Det finns väl god anledning för en förälder att ha ansvar för omsorgen om det egna barnet tills man upplever att det är mogen för en separation med tanke på den nyare forskning vi har inom neurobiologi och utvecklingspsykologi. Tryggheten i anknytningen till en vårdare ökar ju längre relationen kvarstår. Ju äldre barnet blir desto längre blir den tid som barnet kan hålla föräldern i minnet. Tidiga erfarenheter lägger grunden för individens grundläggande psykosomatiska mönster, t ex stresstolerans och psykosomatiska symtom. Sedan behöver ju inte mamma vara hemma. Det går ju lika bra att pappa är hemma några år, inte sant? Det viktiga är kontinuiteten och kvaliteten på omsorgen dvs. lyhördhet, förmåga att trösta och beskydda. Det kan ju vara mannen som är mest lämpad om mamman brister på dem här områdena.
Anonym – ja, hemmafrun skulle serva mannen. Så var det. Barnen kom i andra hand, i bästa fall. När det gäller dagens hemmamammor finns det såklart lika många olika livshistorier som det finns mammor och barn. Ibland kan jag bli ledsen över att vi är så fördömande mot dem som väljer annorlunda. Men samtidigt blir jag vettskrämd när jag ser hur skört hemmamammornas skyddsnät är, hur hela deras liv hänger på mannen, hans lön och goda samvete.
Hittar han exempelvis plötsligt en annan, förlorar jobbet, eller blir sjuk, så har hon ingenting. Det är läskigt.