Hej Hillevi.
Det var ju trevligt att ni kunde dela lika och att det funkade för er.
För min familj hade det inte funkat alls bra.
För det första så var jag i princip utslagen efter första förlossningen och mådde mycket dåligt i ca ett halvår. Jag behövde också en extra operation för att återställa mig. Det var helt enkelt nödvändigt för mig att vara hemma den tiden. Hade jag bara haft 7 månader totalt, ja, då hade mina dagar tagit slut ungefär samtidigt som jag hade återhämtat mig!
Dessutom så jobbar jag i en butik och jag trivs inte särskilt bra. Jag letar efter nytt jobb. Min man trivs däremot jättebra på sitt jobb och får nya projekt att jobba med. För oss passade det på alla sätt bättre att jag fick vara hemma 10 månader och han 2. Jag hade inte mått bra av att gå tillbaka efter 7 månader.
/…/
Visst är det viktigt att pappan knyter an till barnen, men det har han gjort på kvällarna och helgerna och han har en underbar relation till dem! Jag tror inte på att pappan måste sitta och amma med lösbröst för att kunna känna närhet till sina barn.
Hälsningar Pia.
Svar: Hej Pia. Du är inne på något viktigt där – att för många kvinnor handlar mammaledigheten mer om att de inte gillar sitt jobb! Det finns till och med statistik på det. Och det är ju ett sorgligt problem i sig, att så många kvinnor vantrivs på sina jobb – medan männen verkar trivas och uppskattas alldeles förträffligt.
Men det löser man ju inte med att roffa åt sig all föräldraledighet!
Föräldraförsäkringen handlar om barnets rätt till båda sina föräldrar. Till att skapa en vardaglig fungerande relation och trygghet med båda föräldrarna.
Det är inte en sjukförsäkring och inte ett jag-trivs-inte-på-mitt-jobb-försäkring.
14 kommentarer
Jag tror att din tolkning är en grav förenkling. Mamma roffar åt sig föräldrapenningen för hon trivs inte på sitt jobb. Jag tror det handlar om att jobbet inte känns så meningsfullt längre. Inte i jämförelse med det nya livet man har i sina händer. Existestiella frågor som ”hur vill jag leva mitt liv”, ”vad är viktigt i mitt liv”, ”vad är en meningsfull sysselsättning” osv. Detta är ju något man har sett i forskning spelar stor roll när det gäller utbrändhet och psykisk ohälsa framför allt bland kvinnor.
Är man så illa däran så ska man vara sjukskriven och inte föräldraledig. Föräldraledig är man för att ta hand om sitt barn vilket kan vara nog så jobbigt. Jag har för mig att det finns någon idiotisk regel om att man inte kan bli sjukskriven innan barnet är en viss ålder men det är ju sjukt i sig.
Jag antar att det här var första barnet? Om det hade varit barn nummer 3 med 2 barn på max 15h/vecka på dagis, hade det verkligen fungerat att vara så dålig och samtidigt vara föräldraledig då?
Bra svarat Hillevi. Jag tror många mammor tar större delen av föräldraledigheten just för att de inte vill jobba, tyvärr.
Varför detta förakt? Definition av inlevelseförmåga:” Det är förmågan att tillskriva mentala tillstånd, trosuppfattningar, avsikter, önskningar, simulering, kunskap med mera till sig själv och andra och att förstå att andra har övertygelser, önskningar och avsikter som skiljer sig från den egna.[1] Förmågan kan även kallas ”intentionalitet av andra graden”. Första graden omfattar bara förmågan att vara medveten om sina egna tankar, medan andra graden alltså innebär att man kan föreställa sig någon annans uppfattning.”
Min åsikt är att det finns så många familjer och situationer och lösningar som passar var och en. Jag tycker inte staten ska lägga sig i hur man fördelar föräldraledigheten. Vad händer med föräldrar där den ena studerar och den andra jobbar? Man får helt enkelt jobba mer med attityden i samhället – pappor som är hemma är lika normalt som mammor. Då är också fler pappor hemma.
”Den dag vi kan knyta an genom psykologisk intimitet, den dagen kan vi vara nära människor som tycker annorlunda, som har annan livssyn och en annan livsfilosofi. Där kan vi respektera individen i full samhörighet. Den dagen kommer demokratin att blomstra mer än den gör idag.” Citat från http://www.strategier.se/hda.lasso?id=276025718211143
Åsa: Javisst är det tokigt med mammor och pappor som jobbar heltid och dumpar barnet på dagis långa dagar! Det håller jag verkligen med om. Fler hemmaföräldrar tack!
Vad bra du svarar, Hillevi, jag håller med dig fullständigt. Och det är ju för barnets och för hela familjens bästa som vi ska dela på föräldraledigheten. Det räcker inte att vara pappa på kvällar och helger, bara den som haft hand om sitt barn på heltid en längre tid kan förstås hur det är och skapa en lika nära relation till sitt barn.
Erika, du missförstår mig med vilje, den här frågan handlar om att dela på föräldraledigheten, inte om dagis vara eller inte vara. Dagis vs hemmaförälder (som ju alltid är mamman, desutom!) är en helt annan diskussion.
Men delad föräldraledighet verkar alltid betyda kort föräldraledighet! Om ni hade talat om att vara hemma två år var så hade inga hemmaföräldrar blivit upprörda. Det är alltså inte detta att dela lika som ger upphov till oro, utan avbrotten i anknytningen. Kontinuiteten är allra viktigast. Som jag tidigare har förklarat så är det inte så att ett barn får bättre ”social kompetens” av att blanda in flera anknytningspersoner från början , utan med en trygg anknytning till en primärvårdgivare kommer en öppenhet och förmåga att knyta an till många.
Erika: jag tycker att du ska läsa på lite om anknytning. Barn kan anknyta till fler än en person, det vill säga till både mamma och pappa.
Men främst av allt: det Hillevi säger i den här frågan är ju att man inte ska använda föräldraförsäkringen som ett medel för att jobbtrötta mammor ska slippa gå till jobbet. Det är väl ändå inte att se till barnets bästa.
Åsa: Visst knyter barnet an till båda föräldrarna parallellt, men det går ju inte att komma ifrån att den personen som barnet till bringar nästan all sin vakna tid tillsammans med får en större betydelse under den första tiden i livet. Det är med andra ord inte helt oproblematiskt att avbryta denna processen vid 7 månaders ålder. Det är inte nödvändigtvis mamman som är denna personen. Det finns många exempel på pappor som är mer lämpliga av personliga, ekonomiska eller andra skäl. Om det blir en kontinuitet i primäranknytningen lär sig barnet att hon/han inte kommer bli övergivet och använder detta som mall i förhållandet till andra människor, som barn och som vuxen. Vad gäller de såkallat jobbtrötta mammorna kan man ju önska att det först finns några belägg för påståendet innan man ägnar sig åt massa tyckande.
Erika: Det är ju just därför att det är tiden som man tillbringar med barnet som avgör om man får en anknytning eller inte, som det är så viktigt att papporna också får vara hemma. Och jag tror inte på att det skulle vara så att papporna är borta större delen av barnets vakna tid innan heller. Bebisar är trots allt vakna lite närsomhelst på dygnet, och under en vecka har man inte mer än 40 arbetstimmar, det betyder mer än hälften av tiden hemma. Gott om tid att tillbringa med sitt barn, så att övergången inte blir för häftig! Dessutom kan man ta ut pappadagar, semester etc, om man verkligen vill satsa på att komma nära sina barn.
Ja, det går bra att göra på många vis så länge man är väldigt lyhörd i den situationen man befinner sig i. Det jag opponerar mig mot är personer som säger veta att mamma måste vara hemma en viss tid eller att pappa måsta vara hemma en viss tid, på ett visst sätt, eller att det ska delas på ett visst sätt. Jag sätter mig gärna på tvären förstår du, när människor tror sig veta eller vill bestämma vad som är bäst för mig eller de barnen som jag har så stort ansvar för. Det är ett ett svart-vitt tänkande som jag hade kunnat acceptera hos en tonåring, men inte hos vuxna människor. Jag förväntar mig inte att andra människor ska leva sitt liv som jag, men jag kräver respekt för mina val. Jag tror på att ge barnen tid, kontinuitet och minimalt med separationer. Sedan tycker jag heller inte om när ett-åringarna hamnar på dagis och går långa dagar. Det kommer ingen kunna tuta i mig att det är bra för varken barnen eller föräldrarna. Punkt.
Läs gärna artikeln ”Njut av barnen” Nr 2, 2009 Magasinet Neo av Sofia Nerbrand.