(Krönika i Allas Veckotidning hösten 2008)
Ständigt kommer det nya larmrapporter om hur farligt det är för kvinnor att vänta med barnafödandet. Kvinnans kropp är tydligen på topp i tjugoårsåldern och sedan går det utför med en rasande fart.
Nästan varenda tidning hänvisar till den biologiska klockan och uppmanar alla som vill ha friska barn att springa in i sovrummet och göra barn omedelbums. Innan det är försent.
Själv var jag trettiosju år när jag födde mitt första barn. Och fick mitt tredje barn, lilla älskade Lykke, alldeles nyss. Och allting har gått så bra, så bra.
Men hur är det, egentligen, att få barn när man är 43? undrar Jenny i Malmö.
Åh, det är alldeles, alldeles underbart. Ska sanningen fram så har det varit alldeles underbart med alla tre.
Nu var det ju inte så att jag gick och tänkte att jag skulle närma mig fyrtio innan jag fick barn. Men livet är sådär ibland. Det tar oss med på sådana väldiga svängningar. Och det var inte förrän jag träffade Gunnar som jag kände att jag hade hittat mannen jag ville – och vågade – leva med resten av livet.
Men eftersom jag också hade läst alla larmrapporter och förstod att det i princip var en större chans att jag skulle få en meteorit i huvudet, än bli med barn när jag var trettiosex – så var jag inställd på att det inte skulle bli några barn alls.
Döm därför om vår stora förvåning när jag var gravid inom tre månader! Från det att vi hade träffats, Gunnar och jag. Utan att överdriva kan man säga att det blev något av en chockstart på vårt förhållande.
”Att få barn är som att kasta in en handgranat i ett förhållande”, har någon sagt.
Och visst var det så. Det var inte förrän jag var gravid med andra barnet som jag visste att vårt förhållande garanterat skulle hålla. Nu sitter vi här, med tre små barn som kräver ständig uppmärksamhet. Ibland hinner vi knappt prata med varandra. Som i går kväll när vi plötsligt möttes i köket.
”Hej, har vi hälsat på varandra?” sa jag.
”Nej, jag tror inte det”, sa Gunnar och torkade av händerna på skjortan. ”Gunnar heter jag och jag bor i rummet längst bort i korridoren.”
”Nämen, vilket underligt sammanträffande. Det gör jag också.”
Och så skrattade vi en stund bland all disk och puttrande kastruller.
För det hjälper om man har humor när man är småbarnsföräldrar. Humor – och en förmåga att uppskatta de små ögonblicken. Speciellt tidigt på morgonen.
För så här är det att få barn när man är fyrtiotre:
Hennes ögon är som solstrålar. Hon har två strålkastare som lyser ur hennes ögon. De där fina, vackra ögonen med sina långa ögonfransar.?
Hon lyser med sina strålkastare rakt på mig och jollrar.?
”Aroooaa!”
?Sedan famlar hon med sina knytna nävar mot mitt hår, mitt ansikte för att dra mig intill sig.?
”Aroooaa!”?
Hon vill gnugga näsan, hon vill att jag ska killa med mitt hår i hennes ansikte. Sedan ska jag pussa henne. Först i ena mungipan, sedan i den andra. Vi gör precis så. Om och om igen.? Hon gapar lite lyckligt.?
”Aroooaa!” ?
Min lilla pussgurka.? Klockan är sju på morgonen.? Hon har just bajsat. Och vi är lyckliga.
