(Krönika publicerad i Allas Veckotidning 2009)
Liksom i princip asså om ja säger liksom vet du liksom i princip asså…
Kommer ni ihåg den refrängen från Povel Ramels gamla slagdänga ”Jag diggar dig”? Jag kom osökt att tänka på den när jag fick veckans fråga från Walter i Lerdala:
”För lång tid sedan åkte jag med min dotter och hennes väninna till badhuset i grannstaden. Väninnan använde ”liksom” flera gånger i en enda mening. Envist påpekande från mig fick henne att sluta med detta otyg under resan. Sedan dess har jag med förskräckelse sett hur detta ”liksom” används i tid och otid av allt fler människor. Från att tycks ha varit ett otyg av lågutbildade unga människor har det spridit sig nu till och med till akademiker och mediefolk.
Hur ser du på saken, är jag bara en querulant?”
Tack för din fråga, Walter. Om man tittar i svenska akademiens ordlista hittar man två betydelser för ordet liksom: ”nästan, så att säga” eller ”i likhet med”. Så riktigt vad du menar med fel användning av ordet vet jag inte.
Men generellt sett så tror jag att om man retar upp sig på hur folk använder språket, inte minst i talspråk, så kommer man inte göra annat än att gå och vara förbannad. Och det vore väl synd.
Själv är jag uppvuxen med ett par föräldrar som gärna var lite av besserwissrar och språkpoliser. Speciellt min mamma försatte sällan ett tillfälle att påpeka när någon sa ”han” i stället för ”honom”, eller ”vart” när det ska vara ”var”. Jag tror att det handlade om att visa en slags grupptillhörighet. De ville nog tro att vi som behärskar språket är av en finare sort än andra. Att de sedan drack och svor som borstbindare var – liksom – en annan sak.
Men vi som är över fyrtio är kanske lite skadade på det viset. Uppfostrade som vi är med att det finns ett ”rätt” och ett ”fel” i språket. När sanningen egentligen är att alla språk är levande och ständigt förändras, inte minst av ungdomen.
Vi gamlingar har bara att hänga med och förundras. Det viktiga är ju trots allt vad de säger, inte hur de säger det. Om en tjejkompis säger Vart är du, vi måste träffas. Robert har gjort slut och jag är så himla lessen på han, så inte sjutton sitter jag och rättar hennes ordval.
Lika lite försöker jag låta bli att vara språkpolis för mina barn som just håller på att upptäcka språkets rikedomar. Då kanske de tappar lusten. Däremot försöker jag använda ett korrekt och varierat språk själv. Leka med orden, berätta hur jag tänker och ha mycket högläsning vid läggdags. Ibland blir det kanske lite för mycket – och då får jag höra det av treåringen:
”Mamma du får inte prata på mig. Jag kan inte höra vad jag tänker!”
Haha. Jag tror inte jag behöver oroa mig för mina barn. Min ettåriga dotter vaknar varje morgon med ett rungande ”HEJ!” och sexårige Elliot fick en ny kompis i somras, grannpojken på landet. Han är en ytterst verbal och samhällskritisk medborgare som berättade att han samlade på allt möjligt. Som pokemonkort och döda insekter och miniatyrflaskor och gamla mynt och…
Elliot satt häpen och lyssnade. Till slut räckte han upp handen.
”Hallå!”
Ingen reaktion.?
”Hallå!”
Nu tittade vi allihop på Elliot som stolt deklarerade:?
”Jag samlar på ord!”
Underbara unge. Liksom.