I dag har jag varit med Elliot på hans fina skola. Visserligen är det sportlov, så den vanliga undervisningen fick jag inte vara med om den här gången. Men jag har varit så nyfiken på ”fritids” också.
Så när jag hade spelat coronne – för första gången på 30 år – twist, monopol och pingis så var klockan bara 09.00 och jag tänkte att håller vi det här tempot kommer jag att vara död när vi ska hem klockan 15.
Men sedan målade vi en stund. De har nyss haft Picasso som tema och jag målade en picassotant.
”Oj, jag glömde visst öronen!” sa jag.
”Det behövs inte, mamma, på tjejerna ser man nästan inte öronen.”
Bara den repliken var jag tvungen att spara.
Och många sådana blev det. Kontaktdagar är fantastiskt bra. Man lär sig så himla mycket om ungarna, deras kompisar och fröknarna.
Och man ser hur urbota lite de äter, fast de får gudomligt god mat. Jag gjorde återigen en mental anteckning om att alla ungar måste få i sig en rejäl frukost – och då pratar jag ägg, ägg, ägg och ägg – så de orkar med hela dagen.
För sedan var det Kronobergsparken i slöslasket och isfrusna fötter och stjärtlapp för hela slanten.
Elliot åkte i flera timmar. Efter ett tag orkade han inte hålla upp benen lägre och gjorde långa bromsspår med fötterna i snön.
”Varför gör du sådär?”, frågade kompisen Svante.
”Det är för att jag måste skrapa fram våren, förstår du väl.”
