”Det kunde alltid vara värre”

Jag är rätt trött på vintern. Jag har ont i hela kroppen, mest i höger axel och vänster öra och allt är kylans fel. Men jag ska inte klaga.
”Det kunde alltid vara värre.”
Sådär säger jag till min granne och jag vet inte ens varför jag säger så. Tänk om de har det skitjobbigt. Det kan ju inte jag veta. Varför måste jag då vara så himla hurtig jämt?
Men jag tänker ju så. Att jag är så himla tacksam för att den där knölen i bröstet som jag kände för några månader sedan inte var något farligt. Har jag berättat om den förresten?
Nej, det vågade jag nog inte.
För när det verkligen bränner till. Då vågar man inte skriva om det på bloggen. Inte då, när man ligger vaken på natten och känner knölen och gråter alldeles förtvivlat för en trebarnsmamma får verkligen inte dö. Hur ska det gå för barnen då? Så ligger man och tänker, men i bloggen är det tyst.
Det är som en besvärjelse. Om man skriver om det kan det bli verkligt. Då kan bara det, själva skrivandet, bli farligt.
Jag vet att många andra kvinnliga bloggare gör likadant. Alla tror att vi lämnar ut oss och våra barn så totalt. Men det gör vi ju inte. Självklart inte. Vi bjuder in er läsare till en liten del av vår vardag. Om vi känner att vi har kommit till någon klok insikt, så skriver vi ner det. För att andra kanske också ska få samma aha-upplevelse.
Som det här: Att vi måste vara rädda om livet.
Det är ingen självklarhet att kunna kliva upp varje morgon till en familj som är intakt. Barn som är friska och glada. En man som lever och har hela hjärnan i behåll. Frånvaron av ångest – vet ni hur skönt det är att bara vakna och inte känna ångest?
Ja, kanske en del av er. Det tror jag. Det hoppas jag.
Sedan jag träffade Gunnar så har mitt liv varit ett vandrande himmelrike.
Och när jag skriver det blir jag så varm i hjärtat att jag får tårar i ögonen. Men jag tar ingenting för givet. Inte Gunnar, inte barnen och inte själva livet.
”Everything is a gift from the Universe”, som Precious säger i filmen med samma namn.
Se gärna filmen. Den är drabbande. Och oerhört välgjord. Efteråt kommer ni också att gå ut till grannen och säga ”det kunde alltid vara värre”.
Jag lovar.