Det snöar i Borås. Vi är egentligen på rymmen från vårt hem eftersom taket ska målas om. Och då passade vi på att åka ner till farfar, som vi har hittat efter 30 år.
Det är inte klokt att det kan vara så enkelt och trevligt att hitta en farfar. Som dessutom har två stora, glada hundar, åtta katter och 23 hästar. För att inte tala om en traktor!
”Tänk att vi hittade en farfar i alla fall. Vi visste ju inte ens att vi hade en”, sa jag till Elliot nere vid bryggan i går.
”Jaa, men nu vet vi det.”
Han tänkte en stund.
”Och nu längtar jag efter att få träffa mormor.”
Jag tog ett djupt andetag. Men han förekom mig.
”Hon som är i himmelen. Det var väldigt länge sedan vi sågs.”
”Ja, älskling, det var det.”
2 kommentarer
Vad häftigt att hitta en farfar på äldre dagar,måste vara kul för grabbarna med en farfar som har så många djur och för att inte tala om traktorn.Mina föräldrar ligger begravda på vår kyrkogård i vårt lilla samhälle.Jag tycker att det är skönt att ha en grav att gå till,vet att många tycker precis tvärtom.Men nu till våren kan man längta efter att få plantera blommor där,vi ser till så att ljusen brinner under den mörka tiden på året.För barnen har det varit en naturlig del i vardagen med att pyssla om graven,barn tar det här med döden mer självklart än vad vi vuxna gör många gånger.Ha det bra .Ana
ohh kämpigt ämne….
mina barn frågar ofta efter sin ”riktiga” morfar som jag inte ens vet om han lever och det är ju inte så lätt att bemöta deras frågor om: varför han inte är så snäll mot mig!!