(Krönika publicerad i Allas Veckotidning, nr 39 sept 2009.)
Mamma, jag vill köpa en tidning! Pappa, jag vill ha glass! Kalle har fått en ny cykel, jag vill också ha en ny cykel, annars är det orättvist!
Känns det igen? Många föräldrar faller till föga och köper det som inte är alltför dyrt. För att det är enklast så. För att man inte tycker att det är så mycket att bråka om. Eller för att man vill ge sina barn det man själv inte fick när man var liten.
Men hur lär man barn att de inte kan få allt? Hur lär man dem ta ansvar för pengar, så de inte sitter i tv-program som Lyxfällan med skulder upp över öronen när de blir större? Och hur tidigt ska man börja prata om pengar, undrar Kerstin i Karlskrona.
Jag tror att man kan börja när de är två-tre år. Redan när de börjar leka ”Affär” kan man ge dem riktiga småpengar att leka med. Då kan man också visa vad pengar ska räcka till. Här hemma har vi försökt visa med högar av mynt att en så stor hög ska gå till hyran (mamma, vad är hyra?) och en så stor del ska gå till mat. Och när pengarna har tagit slut så är de slut. Punkt slut. Här lånas inget. För om man måste låna ska det tas ut en hiskelig ränta! (mamma, vad är ränta?)
Framför allt har vi försökt förklara att pengar faktiskt inte kommer ur en apparat ur väggen, utan att pappa och mamma får betalt för att de arbetar.
”Vad gör du när du arbetar, mamma?”
”Jag skriver böcker.”
”Jag vill också skriva böcker och tjäna pengar!”
”Ja, det kan du kanske göra när du blir stor.”
”Nej, jag vill göra det nuuu!”
Och visst. Man ska uppmuntra sina barns kreativitet. Så jag hjälper honom skriva en bok. Räcker det? Nej.
”Mamma, jag skulle ju få betalt för boken!”
Nu i finanskristider är det många föräldrar som förlorar sina jobb. Och många får sämre ekonomi. Det är klart att man ska försöka förklara för barnen. Men på rätt sätt. Eller som min kloka vän Josabeth säger:
”Visst kan man prata med barnen om att mamma eller pappa har förlorat jobbet och att vi inte har råd med allt som vi hade förut. Men man får ju inte skrämma barnen så de börjar samla tomglas för att rädda familjen!”
Så långt har det inte gått med min sexåring. Men det är fantastiskt roligt att höra honom förklara för sin treåriga lillebror om hushållsekonomi:
”Nej, den där kan du inte köpa. Den är för dyr!”
”För dyr?”
”Ja, glassen kostar fem hundra kronor!”
”Fem hundra kronor! Jaha!”
Vi har inte riktigt fått ordning på proportionerna än. Men grunderna finns där. Då är det svårare att förklara varför man inte ska köpa allt man vill ha.
”Mamma, jag har trettiosex kronor. Får jag köpa en Tom och Jerry-tidning? Då får man en så rolig plastleksak.”
Hjälp! Jag avskyr dessa plastleksaker. Billigt skräp – som går sönder med en gång och tidningen är det ingen som läser. Om jag låter honom köpa den där tidningen blir treåringen tokig och vill ha en precis likadan tidning!
I sådana lägen försöker jag förhala. Jag tror att det är av största vikt att barn får lära sig längta lite.
Då får man dessutom en chans att ta reda på hur viktig den där plastleksaken är. Om han mot förmodan skulle komma ihåg den efter ett par veckor, så betyder den nog mycket. Då kanske den är värd trettiosex kronor. Trots allt.
