(Krönika publicerad i Allas Veckotidning, sept 2009)
Vid kvinnokliniken i Sundsvall kommer nyfikna, blivande föräldrar inte längre att få veta könet på fostret. Detta på grund av det uppmärksammade fallet i Eskilstuna där en kvinna gjorde två aborter för att hon inte ville ha en flicka.
Vad tycker du, ska föräldrar ha rätt att få veta sitt blivande barns kön? undrar Sofia i Värmland.
För det första tror jag att hela den här historien är en stor bluff-debatt. Den kommer från abortmotståndare som också vill få oss att tro att norska kvinnor åker hit i busslaster för att abortera flickfoster.
Så är det naturligtvis inte.
Jag vet dessutom av egen dyrköpt erfarenhet hur illa det kan gå om vi förbjuder kvinnor att göra abort. Min egen mormor dog i en illegal abort hemma i köket. Hon var 21 år gammal och lämnade efter sig en liten ettåring, min mamma – som lämnades på barnhem och blev en trasig människa.
Och som svar på din fråga så säger jag ett rungande Ja! Ja, vi vill veta om det är en pojke eller flicka. Åtminstone somliga av oss, som vill bygga inre bilder av det lilla miraklet. (Det hjälper till exempel vid förlossningen.)
Jag har gjort fostervattensprov med alla mina tre barn, för att jag varit så gammal varje gång, 37, 39 och 42 år. Varje gång har vi fått ett brev hem där det står att barnet tycks må bra och vi vill veta barnets kön ska vi kontakta Karolinska sjukhuset.
Första gången fick man ringa till en sköterska. Vi fick sitta i en lång telefonkö och sedan rabbla ett lösenord.
”Jaha, det blir en pojke.”
”EN POJKE!” utbrast jag och tappade telefonluren och vi grät och kramades av fullkomlig lycka. Det tog en lång stund innan vi hörde sköterskans ”Hallå? Hallååå!” i den hängande luren.
Andra gången skulle man logga in på sjukhusets hemsida. Jag hade tänkt att jag i jämställdhetens namn skulle vänta tills Gunnar kom hem. Men jag kunde inte. Med darrande fingrar tryckte jag in siffra för siffra:
Det är en pojke.
Bara sådär.
Jag snöt mig i mammatröjan och ringde Gunnar.
”Hallåja?”?
När jag hörde hans röst brast det igen. Jag fick bara fram några konstiga gutturala läten.?
”Hallå? Är det du älskling? Vad är det som har hänt?”?
”EN PO-HO-HO-HO-HOJKE!”
”En pojke?” ?
Gunnars hjärna arbetade för högtryck.?
”Jag ku-hun-de inte vänta.”?
Nu äntligen fattade han.
”Har brevet kommit? Är det en pojke?”
?”Jaaa! Förlåt me-he-hej”?
Gunnar skrattade.?
”Men älskling, det är väl fantastiskt! Och absolut inget att gråta för – eller be om ursäkt för. Jag hade inte heller kunnat hålla mig”, sa han.?
”Han ska heta Movitz”, sa jag.?
Här tystnade Gunnar.?
”Okej. Är det något mer jag inte har fått reda på?”?
”Nej, inte just nu.”?
Han är en mycket förstående man, min Gunnar. Men med tredje barnet ville han vara med och knappa in siffrorna. Denna gång var det en flicka. En liten Lykkeliten.
Vi grät lika mycket igen. För man gör det. När man vet att det är en flicka, eller pojke, så blir det plötsligt så verkligt. Barnet slutar att vara en knodd eller en liten groda. Barnet blir ett barn.
”Men varför ska man inte låta det bli en överraskning?” undrar många.
Det blir så många överraskningar ändå, brukar jag svara. Vartenda barn är en fantastisk överraskning, och det har ingenting med könet att göra.
5 kommentarer
Ja precis så resonerar jag också. Könet berättar ju inte vem barnet är!
Tragiskt att din mormor dog i en illegal abort men själv lever jag för att aborten ar förbjuden det år jag föddes, jag är svenskt adoptivbarn. Min bästis när jag växte upp var också hon svenskt adoptivbarn (vi har två fina vuxna barn var idag) och hennes syster var likaså svenskt adoptivbarn. Se där, 7 levande människor. Jag tycker att det är illa att svenska kvinnor gör flest aborter i EU, varför så svårt att ta ansvar för denna sak. Kondomer säljs ju lite överallt och det är ju inte svårt att få kunskap om sin kropp idag. Man kan inte jämföra med kvinnor som inte äger sina egna kroppar eller har tillgång till kunskap ang ägglossningar osv. Nej, jag vill inte förbjuda aborter men jag tycker det är tråkigt att kvinnor/män inte tar mer ansvar. Vi är födda med en sexualitet men vi har väl också hjärnor. Fast jag varken har tålt p-piller eller kunnat ha spiral så tycker jag inte det har varit speciellt svårt att undgå ovälkommen graviditet.
Tack Hillevi för ett vettigt inlägg i debatten om att kunna få reda på sitt ofödda barns kön. Det jag själv tyckte var konstigast med historierna om kvinnor från Norge/andra kulturer som valde att göra abort efter att ha fått veta kön, är att jag hörde historien ifrån barnmorskor ”att de hade hört talas om” detta innan det kom ut i media, och som gjorde kommentaren ”vid sidan om” att de undvek att berätta könet om mamman inte var svensk… har lite urban myt känsla, och inte så lite rasism, över sig…
Jag har känt några som har gjort abort, men jag har inte känt någon som använt det som preventivmedel, och som inte övervägt beslutet ordentligt och med mycket tungt hjärta… Tror att de flesta väljer ett mindre traumatiskt sätt att inte bli gravida om de kan, och med risk att låta dömande befarar jag att de som skulle välja detta som ett preventivmedel istället för som en yttersta utväg faktiskt absolut inte bör ha barn… Dagen efter piller är ju en helt annan sak.
Idag är det faktiskt inte helt ovanligt att kvinnor gör 6-8 aborter, då måste man väl säga att man använder det som prev-medel. Som en AT-läkare sa till mig (hon gjorde just då sin AT-tjänstgöring på en kvinnoklinik) det som skulle vara den absolut sista utvägen i en pressad situation har blivit en låt gå-grej som ofta upprepas.
Om nu aborten är fri är det väl inte värre att man gör abort för man anser att barnet har fel kön än ”det känns inte rätt just nu”-orsaken.
Hm, jag undrar om de FÅR neka att tala om, rent lagligt alltså. Om jag minns rätt, ej helt säker, så är det så att de inte ska leta efter fostrets kön ens på uppmaning / önskan av förlädrarna men om de SER vad det är och föräldrarna frågar kan de inte neka att tala om det. Så fick jag lära mig i alla fall när jag började med ultraljud ( ultraljudar aldrig bebisar i magen numera). Fast det är ju lätt att säga att man inte ser…. Sedan är det SVÅRT att vara säker. Det ska vara i rätt vecka etc. Inte ens en van undersökare kommer upp i mer än 90% säkerhet max. Jag fick ändra mig på mitt barn, jag var säker på att det var en tjej men när jag tittade några veckor senare (dvs i rätt tid) var det en klar kille. Min man trodde mig inte… Så vill man VERKLIGEN veta är det fostervattensprov som gäller än så länge. Och har barnet då ”fel” kön blir det en ganska sen abort…