Egentligen ska jag inte alls springa halvmaraton. Och framför allt inte på asfalt. Jag har sprungit ett halvmaraton i mitt liv. Det var 2011, i Stockholm och där rök liksom knäna.
Men sedan kom min träningskompis Simona Neuman och frågade om jag ville springa halvmaran i Prag med henne i slutet av mars. Eftersom jag fortfarande var hög av träningsendorfiner så sa jag ja!
Simonas dotter bor i Prag och vi kunde få bo alldeles gratis, det kostade bara startplats och flygbiljett.
Jag har inte varit i Prag sedan jag var ung och det är en helt annan stad som mötte mig nu. Färgglad och solig, med massor av exotiska dofter och ett myllrande folkliv.
Simona och jag fick en historisk sightseeingtur med hennes dotter och svärson redan när vi gick för att hämta nummerlapparna dagen innan. Simona var otroligt nervös. Det var hennes första halvmara och hennes knä ville knappt springa några kilometer senast hon provade. Det är ju sådär när man passerat 40. Kroppen slits ut efter hand. Jag närmar mig 50 och Simona, denna häftiga människa, är 60! Helt obegripligt. Jag känner mig jämngammal med henne – och då har jag ändå svårt att komma ihåg att jag inte är trettio längre.
”Jag vet inte om det kommer att gå”, sa Simona.
”Nej inte jag heller”, sa jag. Visserligen visste jag att jag kunde springa tio kilometer, för det gör jag ju ibland. Men samtidigt hade jag varit brakförkyld i flera dagar och var rädd att dra på mig något elakt, farligt. Dessutom hade jag svårt att få med mig högerbenet. Som min man sa: Det här är ju ett utmärkt utgångsläge för en halvmara i Prag.
Men man vet inte om man kan förrän man provar. Eftersom vi bodde tio minuter från starten så kom vi ganska sent till vår startfålla. Det var bra för då hann vi inte tänka så mycket. Vi slussades med en gång vidare framåt i startfältet. Redan där var det oerhört välorganiserat. Plötsligt hördes någon form av tuta och alla började springa lite fortare.
”Va? Var det starten? Ska vi springa nu?”, sa Simona glatt.
Och det skulle vi ju. Vi highfivade varandra och önskade varandra lycka till. Nu fick vi springa i vår egen takt. Om vi kunde. Kunde vi?
I början på ett sådant här storlopp är det trångt. Då hinner man inte tänka på sig själv. Jag hann säkert springa 2-3 kilometer innan jag ens kunde känna efter. Astman, förkylningen, halsen, eventuella febern? Nej ingenting, det funkade bra så länge jag höll ett lågt tempo. Och benet? Hej benet, läget? Det är lugnt, sa benet.
Då var det bara att köra på. Eller kötta på, som vi brukar säga inom militärträningen.
Jag hade träningskompisen Lottas spellistor i lurarna den första milen. Det gjorde mig glad att ha henne med i Prag. Jag tittade på åskådarna, de gulliga människorna som hejade och klappade och tjoade. Jag tittade på de fantastiskt vackra husen. Bara genom att titta på husfasaderna och kyrktornen kan man se vilken historisk resa Prag har gjort genom årtusenden. Vi sprang större delen längs floden Vltava, eller Moldau som jag är mer van vid att säga. Vltava betyder det vilda vattnet och ibland svämmar den över och lägger halva gamla staden under vatten.
Runt åtta kilometer möttes löparna på en sträcka och där såg jag Simona! Vilken lycka! Vi gjorde high five. Hon såg stark och glad ut. Hennes knä verkade hålla. Klarar man åtta kilometer klarar man hur långt som helst, tänkte jag.
Någon började prata med mig, en kille. Jag förstod inte ett ord av vad han sa men log och vinkade. Han gav sig inte. Pratade ivrigare. Jag log och gjorde tummen upp. Då klappade han mig uppfordrande på axeln och pekade bakåt.
Där kom ekipage efter ekipage med barn i rullstolar som fick åka med i loppet tillsammans med ett gäng bodyguards. Fantastiskt fint. De fick såklart gräddfilen till klang och jubel.
Prags gator består till stor del av kullerstenar och spårvagnsräls och små upphöjningar som ska skydda folk från att springa rakt ut framför dessa spårvagnar. Det gäller med andra ord att titta var man sätter fötterna. Ett litet snedsteg kan lätt betyda stukning eller ännu värre.
Redan efter fem kilometer såg jag också hur löpare kollapsade utefter vägen. Förmodligen hade de druckit för lite, det var varmt i solen. Eller också hade de sprungit långt över sin förmåga. Det blir lätt så när man springer lopp. Jag får alltid bromsa mig själv, jag blir också så taggad.
Jag hade intalat mig själv att om jag bara kunde springa, så kunde jag springa en mil utan problem. Sedan fick varje kilometer vara en bonus. Länge sprang jag bakom den här gruppen ryska tjejer och hade deras t-shirttryck som en mantra: If you can dream it, you can do it.
Var femte kilometer var det vätskepaus. Jag blev lika glad varje gång. Och innan varje vätskepaus så stod det: 300 meter till vattenstation! Redan där blev jag lycklig i hela kroppen. Återigen var jag imponerad över hur välarrangerat loppet var.
Vi sprang över totalt sex broar och jag försökte verkligen ta in allt det vackra varenda gång. Prag är otroligt skön stad, med sitt slott uppe på berget, floden, de gamla fina broarna och alla snirkliga ståtliga byggnader med tinnar och torn.
Men sedan, efter tredje vattenkontrollen, någonstans runt 16 kilometer, då blev det jobbigt. Kanske för att vi sprang genom ett tråkigt, nedgånget industriområde. Kanske för att jag faktiskt inte hade övat ett smack på att springa så här långt (jag skojar inte – jag har verkligen inte sprungit mer än en mil sedan 2011!) Och kanske också för att alla andra var trötta. Det sa min springcoach Niklas i går, som också sprang en halvmara, i Warszawa, dagen efter mig – att trötthet smittar lika mycket som glädje. Därför brukar han alltid ropa högt när han ser något bra:
Bara fem kilometer kvar! Eller ”Vatten om trehundra meter!” eller ”Lätt och snabb, lätt och snabb!”
Självklart ser de också skyltarna eller vet hur man ska springa. Men genom att de hör Fredrik ropa ut det, så blir det mycket större och härligare. Fredrik säger att om han smittar han av sig på gruppen han råkar springa med just där och då – då blir alla lätta och snabba. Bra tips till nästa långlopp.
Jag frågade Fredrik om mitt andra problem på slutet av loppet – att mina armar som jag använde mig mycket av, började domna bort. Två timmars armpumpande kan också ta ut sin rätt.
”Ja, då brukar jag använda armarna till att highfiva folk och vinka och kanske knuffa bort någon medtävlande”, skrattade Fredrik. Tydligen tycker inte alla att gränsen för den egna personliga sfären går exakt där vi svenskar tycker att den går. Säger Fredrik. Och han brukar ha rätt. Sådant får man också hantera – och just i slutet av lopp när man är trött i armarna kanske det är bra att få knuffa bort lite folk och få igång blodcirkulationen igen.
De sista kilometrarna var rätt tunga i hela kroppen. Jag tyckte att andningen blev svårare. Jag gick i uppförsbackarna. Men sedan passerade vi plötsligt 20-kilometersmärket på en bro och då var det bara ett par kilometer kvar och då tog jag i igen, bara för att genast se skyltarna där det stod att det var 800 meter kvar. Va? Redan? Först trodde jag de hade gjort fel, sedan insåg jag att det var jag som hela tiden hade tänkt att loppet var 22 kilometer, men det är ju bara 21! Jubel i busken. 600 meter kvar, ropade skylten. Heja heja, ropade hundratals människor under sista bron. Fyrahundra meter! Tvåhundra meter kvar! Jag försökte öka lite i uppförsbacken, men det tog tvärslut. Jag kom inte en meter. Jag fick gå. Men det räckte att jag gick tio steg, sedan kunde jag knata på igen. Och springa lite som Rocky Balboa i mål, med armarna i luften. På Prags officiella målbilder ser jag himla stark ut, nästan som om jag precis har börjat springa. De bilderna ska jag spara i mitt hjärta till nästa lopp.
Lyckan och glädjen att gå i mål är himlastormande! The feelings are all over the place, som prins Daniel brukar säga. Det var ytterst nära att jag började gråta. Totalt lyckorus. Fanken vad bra jag är! Och vilken fantastiskt kropp jag har!
Någon plockade av mig mitt chip, någon hängde en tung fin medalj om min hals. Någon gav mig vatten. Allt gick som på löpande band. Någon stoppade en silverfilt om mig för att hålla värmen. Återigen: Välorganiserat som sjutton. Tack Prag Marathon!
Bakom informationstältet hittade jag så småningom Simona.
Hon haltade, men var lycklig. Hon hade också klarat det under tre timmar.
”Jag fick gå mycket på slutet”, sa hon.
”Men vi gjorde det!”, sa jag.
Och stoltheten och glädjen lyste ur Simonas ögon. Banne mig. Vi gjorde det. High five!
