Blir man lyckligare av ett nytt kök?

(Krönika publicerad i Allas Veckotidning, nr 27, juni 2009)

Om jag bara… Så låter det hos många kvinnor. Om jag bara går ner fem kilo, då kommer allting att ordna sig. Om jag bara får ett nytt kök, då ska jag bli nöjd. Men blir man lyckligare eller nöjdare sedan? Eller handlar det om någonting annat? Som en fyrtioårskris, till exempel.
Jag vaknade till mitt i natten och kände mig fruktansvärt gammal och fick panik. Vad gör man nu och fram till pensionen? Vad gör man, Hillevi? frågade Yasemin i Stockholm.
Ja, du kan ju alltid skaffa fler barn. Då hinner man inte tänka på sådant. Då går livet rätt mycket ut på att springa runt och undvika dagliga katastrofer. Och att njuta av de små liven medan de är små. Sin egen navel hinner man knappt se. Jo, kanske någon gång i badrumsspegeln – och då inser man att den sitter mitt på en mage som väger fem kilo för mycket. Men det får man ta tag i någon annan gång.
Jag ska inte ljuga. Visst vill jag också gärna bli av med de där fem kilona. Speciellt när jag inser att jag ska hålla föredrag i morgon och inte har någonting att ta på mig. Men allvarligt talat, då får jag väl ta och köpa mig något nytt. Det är jag i alla fall alldeles för dålig på. Det där med att prioritera mig själv.
För inte sjutton blir man lyckligare av att gå ner fem kilo. Eller tio. Lika lite som man blir lyckligare av att renovera ett kök. Eller riva ner en vägg. Ibland tror jag att många håller på med sina eviga dieter eller renoveringar för att hålla krisen på en armlängds avstånd.
Den där krisen som gärna smyger på oss när vi kommit ungefär halvvägs. Runt fyrtio. Då, när alla plötsligt vaknar mitt i natten och stirrar skräckslaget i taket och tänker ”Blev det inte bättre än så här?”
Då, när man sitter fast med dyr bostadsrätt och sommarstuga och lån med höga räntor. För att inte tala om hur dyrt det där köket blev.
Då när ”samliv” innebär att man veckohandlar mat tillsammans på fredagar.
Då är det lätt att börja tröstäta eller tröstsupa. Eller tröstprassla. Just nu krisar halva min bekantskapskrets. Det ska skaffas nya bröst och motorcyklar och vänsterprasslas och skilja sig. Trots att många har små barn. Man skulle kunna tro att det var ansvarslösa fjortisar som var igång.
Och man skulle kunna skratta åt det, om det inte vore så sorgligt.
För när man är fyrtio är det inte så kul att hålla på med jojo-bantning längre. Eller ständiga renoveringar. Ingen blir lyckligare av att tillbringa månader med att diska på toaletten, som Gunilla Bergensten så klarsynt framhåller i sin bok ”När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik och lycklig (och yngre)”.

Vad ska man göra då? Jo, man kan börja med att funder på vad det är för osynliga väggar man försöker riva. Eller varför man väger för mycket. Vad är det egentligen man hungrar eller törstar efter? Får jag gissa att de flesta svarar intimitet eller romantik? Även om man har en bra man. För ärligt talat, så romantiskt är det inte att storhandla på ICA Maxi.
Då kanske det är sitt eget förhållande man ska ge en helrenovering i stället. Eller sin prioriteringslista. För, handen på hjärtat, hur högt upp på din lista sätter du dig själv?

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.