Hur lär man sig att säga nej?

(Krönika i Allas Veckotidning, publicerad i nr 29, juli 2009)

Vi kvinnor har ofta svårt att säga nej. Vi tar på oss så mycket att vi blir sjuka. Eller försummar det vi egentligen vill göra. Eller gör som Wanja Lundby-Wedin och sätter oss i 24 styrelser. Utöver vårt ordinarie jobb. Och får till slut noll koll på någonting. Hur smart är det, egentligen?
”Hur lär man sig att säga nej?” undrar Ingrid i Karlstad.
Jag får svara med att citera en psykolog som jag hörde på radion. Hon sa så här: ”Om man är tydlig i sitt JA är det mycket lättare att säga nej.”
Det där har jag gått och tänkt på sedan dess. För precis så är det ju. När man vet vad man vill göra, vad man vill ägna sin tid och kraft till – då är det också mycket lättare att se vad som passar in i det livet. Och vad som faller utanför.
Många av oss är svaga för smicker. Jag är inget undantag.
När de ringer från jobbet och säger att ”Nu jäklar är det kris och vi behöver dig!” – då är det så lätt att bli den där duktiga flickan som alltid ställer upp. Som en scout, i givakt, och säger jamenvisst, jag kommer som ett skott!
Men när man har tre barn är tiden så otroligt dyrbar. Nuförtiden har jag lärt mig både att säga nej, och att sätta en ganska hög prislapp på min tid när jag säger ja. Förvånansvärt nog verkar ingen ta illa upp. Antingen säger de okej, eller också ringer de bara någon annan. För det är alltid någon som säger ja.
Man behöver inte ens ge ingående förklaringar till ett nej. Jag kan säga att jag är fullbokad. Eller sitter i viktiga möten. Att det sedan är mina barn eller min älskade man Gunnar som jag har ett viktigt möte med, det behåller jag för mig själv.
Tjocka släkten och mindre nogräknade vänner kan också vara bra på att utnyttja oss duktiga flickor. De kan säga saker som att ”du är ju ändå hemma om dagarna”, eller ”du lagar ju så himla god smörgåstårta” eller ”du bor ju närmast”. Då får man känna efter riktigt ordenligt om detta faktiskt är något man vill ägna sin tid till. Eller om det är på sin plats att dela på ansvaret. Då kan man säga nja. Ett villkorat ja.
Själv har jag gjort en skön Ja-lista inför sommaren:
JA! Jag jobbar gärna häcken av mig under arbetstid. Men sedan vill jag vara ledig.
JA! Jag öppnar gärna mitt hem och mitt torp för vänner och familj, men jag orkar inte kuska runt med barnen i en varm bil. Så i år stannar vi på hemmaplan. Välkomna till oss!
JA! I sommar vill jag kunna ligga i en vilstol och sörpla kaffe och läsa tidningen i lugn och ro medan kossorna idisslar och humlorna surrar. (Alla får hjälpas åt eller klara sig själva. I övrigt finns inga regler eller måsten. Och nej, jag tänker inte sätta igång med några byggprojekt i sommar – sedan får de kasta hur många rotavdrag efter oss som de vill. )
Och JA! JA! JA! När det gäller kärleken säger jag som kronprinsessan när Daniel friade. Ja jag vill gärna gå omkring och hålla Gunnar i handen, nu när barnen börjar bli så stora så vi får minst en hand fri. Ja, jag vill sitta på verandan och pussas tills jag blir helt rödmosig i ansiktet. Och ja, jag vill bada och plaska och busa och njuta av den här sommaren också – för nej, den kommer aldrig mer igen.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.