Läs Jenny Östergrens gripande – och fasansfulla – krönika i Expressen i dag. Om när det obegripliga händer. Som ingen vill se, utom barnen:
”Något obegripligt har hänt men ingen har fått veta. Ingen har fått veta eftersom en treårings ord inte kan vara sanningen. En treårings vittnesmål väger inte lika tungt som en vuxens så hur kan man vara säker på att det som ingen vill höra talas om verkligen har hänt?
Kanske är det tryggast att inte lyssna alls. En förflugen fantasi får inte bli häxjakt på oskyldiga män. Att peka ut någon som pedofil är också ett brott. Vi vill tro gott om människor, inte ont.
Per nekar till brott. Enligt polisen finns inte tillräckliga bevis för åtal. Privata förskolor har inga eller få möjligheter till omplacering och förskoleledningen, som erbjudit honom att stanna hemma med lön, har som enda alternativ att låta Per arbeta kvar till vikariatet tar slut.
Sen får han jobb på en ny förskola.
”
Jag blir så förtvivlat ledsen och arg när jag hör att barnens vittnesmål inte räknas. När de inte tas på allvar.
Läs hela Jennys krönika. Vi är skyldiga barnen det. Alla barn.
Och fundera en stund. Finns Per på din förskola nu?
