Det var ett tag sedan jag gjorde den här intervjun, med strålande vackra Birgitta Jacobsson Nilén, journalist på Ekot i P1 och en av deltagarna i seglarteamet i Paralympics. Men nu när jag läser den igen så tänker jag att det nog är den viktigaste intervju jag har gjort.
Hon är så otroligt klok och ödmjuk och varm. Och fast de svartklädda, tatuerade sotarna är här och dammsuger i öppna spisen så det dånar, så märker jag att tårarna trillar på mig när jag läser allt fint hon säger.
Vi pratade mycket om varför allt måste vara så himla Gunde Svan-käckt så fort man pratar om handikapp. Som om man redan har fyllt sin eländeskvot och inte får klaga mer.
Och vi pratade om hur viktigt det är att vi är rädda om livet.
Och vi pratade om fördomar:
”Ni ska inte tro att ni vet något om mig för att jag sitter i rullstol”, säger hon och fortsätter:
”Alla har sitt handikapp. Alla har sin sorg. Sitt lilla elände. Det är bara det att min rullstol syns och då blir folk rädda. Mina barn kan säga ”Gud vad de stirrar mamma!” De blir argare än jag.
Folk tror att jag är en rullstol. Men rullstolen har inget med mig att göra och vem jag är.”
Läs hela intervjun! Gör det. Allas Veckotidning, nr 41, ute i morgon 1 oktober.
