Här är dagens krönika i Metro. En lite annorlunda vinkel på ungdomsarbetslösheten, kanske. Men jag vägrar att se de unga som offer.
Det tror jag är att göra dem en otjänst.
Och rätt skrämd har jag blivit när jag får höra arbetsgivare berätta hur lite ungdomar i dag vet om vad det innebär att arbeta.
Är det curlingbarnen som är på väg in på arbetsmarknaden, eller vad är det frågan om?
Läs gärna och kommentera.
1 kommentar
Jag har följt dig länge, tycker du skriver bra och träffar ofta rätt. Men denna gång är jag lite mer tveksam. Visst finns det ungdomar som inte vill jobba, som tycker att måla kök är viktigare osv. Men frågan är vems ”fel” det är, föräldrarna eller ungdomarnas? Jag tror inte man kommer längre bara för att sparka på den som redan ligger ned eller på de som gör allt för att få dagen att gå ihop. Ett ryck upp dig, ta tag i saken, sök alla jobb du kan få osv. tror jag kan stjälpa mer än hjälpa. Jag har själv påväg ut på en arbetsmarknad som är osäker, där det inte finns en enda fast tjänst, där man hoppar från vik till vik. Anställningstrygghet kan jag inte ens stava till. Nej jag är glad om jag har arbete nästa månad och då har jag ändå 3 års högskolestudier i ryggen, har sommarjobbat sen jag var 16 inom äldrevården. Så orerfaren och/eller lat kan man inte kalla det.
Men som sagt, jag tror att du gör det lite lätt för dig när du säger att det är ungdomarna som ska rycka upp sig. Du har rätt i att vi måste sluta behandla oss som offer. Men jag tror också att nytänkande på arbetsmarknanden inte vore fel. Våga anställa en person med lite mindre erfarenhet någon gång också. Det är inte bara nackdelar. För det är just det, erfarenheten som gör att jag aldrig får rota mig på en arbetsplats, som gör att jag inte får en chans att skaffa mig arbetskamrater, knyta de där viktiga kontakterna för att jag ska få nästa jobb.
// A-J
.-= Anna-Julia´s last blog ..Se dig om…. =-.