”Vi tänkte ha en liten fest på lördag och hoppas att vi inte kommer att störa alltför mycket.”
Det var ännu en av dessa lappar om inflyttningsfester och trettioårskalas och fyrtioårskalas som avslutades med någon vänlig hälsning. Modern kunde inte begripa hur alla kunde fylla jämt hela tiden och varför alla måste fira att de flyttat in i just deras trappuppgång.
Den här gången var det grannarna ovanpå dem som skulle ha partyparty. Redan vid åttatiden på lördagkvällen började det gunga i takkronan. Modern tittade upp mot taket och kollade hur stor risken var att den skulle trilla ner. Grannarna spelade Elvis samlade verk. Modern och fadern försökte titta på tv. De kunde bara se textade program eftersom det var omöjligt att höra vad som sades.
”Kiiiiiiiing creooooole”, lät det från övervåningen och grannarnas vänner stämde upp i någon slags allmän sång som det borde vara varningstext på.
Barnet vaknade och modern och fadern fick ta om hela sövningsproceduren.
”Ja, man vill ju inte vara någon gnällig gammal skitgubbe”, suckade fadern.
”Nej, verkligen inte”.
De försökte lägga barnet igen. Precis när han hade börjat andas med långa fina andetag, så höjde grannarna ljudet.
”YOU AINT NOTHING BUT A HOUND DOG!
”Buuäääääääääää”, sa barnet.
”Hörseln försämras visst när man dricker alkohol, det har jag läst någonstans”, muttrade modern medan hon vaggade barnet.
”Förståndet försvinner också, det har jag läst någonstans”, suckade fadern och tittade långt ut över staden. Han såg ut att minnas en svunnen tid.
Klockan tio gav de upp alla försök att få ha en vuxenstund framför tv:n. De gick och lade sig. Det var ju en dag i morgon också.
Men modern kunde inte somna. Hon låg där, på helspänn och förbannade grannarna. Hade de ingen PMpati?! Ingen känsla för när det blev för mycket? Bannade ungdomar! tänkte modern. Elvispsykopater!
På något sätt lyckades hon ändå dåsa till.
Bara för att vakna av att någon dansade flamenco på hennes huvud!
Hon satte sig upp med ett ryck. Svetten rann. Hon tittade på fadern. Han satt lika kallsvettig och stirrade på henne i mörkret.
Det var ingen mardröm. Grannjävlarna danskade flamenco, klockan…hon tittade på klockradion… klockan noll ett och trettiotvå.
”Nu ringer jag polisen!” sa modern och letade efter mobilen.
”Du kanske skulle gå upp och prata med dem först”, försökte fadern.
”Det är väl ingen som tar en fyrtioårig kärring i pyjamas på allvar”, fnyste modern.
”Du är bara trettionio”.
Modern suckade.
”Okej då”.
Hon började hasa sig ut i tamburen och knäppte flanellskjortan.
”Men du kanske ska ta av öronpropparna och ögonbindeln”, viskade fadern.
Modern suckade. Hon tog ett djupt andetag och gick ut och upp en våning.
Där mötte hon först Margot, 78.
”Jag har väl aldrig hört på maken”, sa hon och pekade på dörren.
Där stod Misse. Hon var gravid i åttonde månaden och gick på kryckor för sin foglossning och var illröd i ansiktet av ilska.
”JAG SKA SNART FÖDA OCH JAG MÅSTE FÅ SOVA!” skrek hon.
Hon skrek det in i brevlådan för ingen hade hört ringsignalen.
Misse bankade. Ingen öppnade. Då öppnade Misse själv dörren.
Elvis Presley vällde över dem som ett atombombsmoln. Modern höll i sig i Margot.
”Men Misse, du kan bli anmäld för hemfridsbrott!”, skrek modern.
”Om jag går in, ja!”
Misse lutade sig tungt över ena krycken och sträckte in handen till lampknappen i hallen. Hon tände och släckte och tände och släckte och tände och släckte. Rena discolightsen. Modern var djupt imponerad. Margot svalde ner mogadonen som åkt upp i halsen av all uppstålse.
Äntligen kom det ut en ung man.
”Hej!”
Han svajade något.
”Stänger du inte av musiken så dödar jag dig med kryckorna”, sa Misse.
Den unge mannen gick in och dödade Elvis.
”Vad sa du?”
”Jo jag sa att jag ska snart föda för fan och jag måste få sova!”
Den unge mannen blinkade.
”Och jag har tagit två mogadon och kan inte sova i alla fall”, sa Margot.
Nu hade några fler gäster kommit ut i hallen för att se vad som stod på.
Modern hade laddat.
”OCH HUR FAN KAN MAN DANSKA FLAMENCO KLOCKAN HALV TVÅ PÅ NATTEN?”
”Hördes det?” undrade ynglingen förvånat.
”Om det höööööööööööööördes?!” sa modern och gjorde en ful grimas i ansiktet på honom.
Han tittade på hennes flanellpyjamas.
Hon övervägde att trycka in öronpropparna i näsan på honom och smälla till honom med ögonbindeln, men Misse gjorde en avvärjande gest.
”Vi får nog anmäla till kontoret”, sa hon.
”Nejmen ne-e-ej”, stammade killen.
”Vi ska genast stänga av musiken och sluta dansa. Alla ska gå hem nu. Vi ber så mycket om ursäkt.”
Margot fnyste. Hon fick mogadonsmak i näsan.
”Ja bara vi får sova”, sa Misse och började den mödosamma kryck-klättringen uppför trapporna.
Margot trippade in till sig, men drämde igen sin ytterdörr lite extra hårt, som en slags markering. Modern nickade till ynglingen med bister min och gick ner till sig.
”Gick det bra?” viskade fadern.
”Jadå. Jag tror vi skrämde honom.”
”Vi?”
”Lång historia”, suckade modern.
Och somnade äntligen.
