Ibland blir man så ledsen. Som när Ann-Catrin skriver och har läst om en barnmisshandel:
”Hej!
Ibland blir man så bestört. Läste om en pappa som misshandlat sin 4-åriga dotter. Domen blev 3 månader. Va! 3 månader???
Denna lilla flickas lidande är inte värt mer? Hur kan man slänga en liten tös i väggen? Jag bara undrar? Och skulle vilja krama om denna lilla unge och tala om för henne att hon är bäst i hela världen.
Kram på dig Hillevi och tack för att du fortsätter skriva på din underbara sida i cyberspace!
Ann-Catrin”
Svar: Hej Ann-Catrin. Tack för ditt brev. Ja, man blir bestört. Och ändå kanske inte över den milda domen, även om jag också tycker att den säger något om hur vårt samhälle värderar barnen, i lagen.
Men jag tänker också att det finns ju massor av människor runt den här flickan som har kunnat och kan hjälpa henne. Pappans flickvän. De nya syskonen. Att ”prata med kuratorn” är en bit på väg, men det räcker inte. Alla – släktingar, grannar och dagis- och skolpersonal – borde ställa sig upp som en man och bara vägra acceptera situationen. Ta barnet från pappan, låt honom träffa henne under skyddade former.
Situationen är livshotande för flickan. Och akut.
1 kommentar
I går, i min ICA-butik ,såg jag en ung mamma rycka upp sitt barn i ena armen. Den lilla flickan satt på knä och beskådade spännande prylar på nedersta hyllan och kom inte när mamman kallade.
Jag såg hur den lilla överarmen fick stora vita märken. Flickan sa aj och försökte göra modern uppmärksam på det onda stället men modern visade inte minsta medömkan.
Jag stod och tittade länge men fick ingen ögonkontakt med modern.
Hade god lust att påpeka för henne att jag sett vad hon gjort men det är inte så lätt.
Hur betedde hon sig hemma mot denna lilla fyraåring.
Så hemskt att tänka på att barn blir misshandlade i hemmet.
/Vy