Vi var 42 414 som var anmälda till Stockholm Tunnel Run. Det var någon slags Europarekord. Och minst tjugotusen av oss skrev på Facebook innan att vi var totalt otränade.
Jag hade knappt tagit ett löpsteg sedan Tjurruset, bara några få kilometer i långsamt tempo i mörkret i skogen i Roslagen. Och varje gång jag hade snört på mig löparskorna hade det gått långsammare och långsammare. Det blir ju lätt så när man slarvar med träningen.
Men först var det mitt högerknä som gjorde ont och slafsade runt på ett okontrollerat sätt. Sedan var det allehanda familjesjukdomar – plus en himla massa föreläsande och turnérande och stress, stress, stress.
Så tja. Jag var sjukt otränad och visste inte ens om jag skulle ta mig runt.
Breven från Tunnelrun-arrangörerna gjorde inte heller mycket för att peppa, det var en himla massa varningar och säkerhetsorder och information om allt man INTE kunde göra vid start och målgång. Man kunde inte lämna in ett torrt ombyte, till exempel. Vilket oroade mig, för det är inget vidare att gå blöt ut i vinterkylan.
Nåja. Jag gjorde som många andra, sprang med två tröjor runt midjan. Plus mobiltelefon i handen. Vilket gav lite extra tyngd till loppet, om man säger så.
Min andra oro inför loppet var trängseln. Tunnlar och trängsel. Inte för att jag har svårt för trånga utrymmen i vanliga fall, men om 42 000 personer får panik i en tunnel… ja ni fattar.
Och skulle det finnas syre till en astmatiker som jag?
På Facebook hade jag sett alla kompisar som skulle dit, men jag såg inte en enda vid starten. Det var bara jag och tusentals andra okända förväntansfulle. De flesta hängde av sig sina gamla tröjor vid startområdet – allt skänktes till Stadsmissionen – bra där!
Det var hög musik och trångt, trångt, men PANG, när starten gick så försvann allt det trånga. Närmast magiskt.
Jag kutade på, med de andra i neongula västar och handskar – och det var en mäktig syn. För detta var en once-in-a-lifetime-grej. Och jag hade lovat mig själv att ta det lugnt, att fotografera mycket.
Vi hann knappt komma in i tunneln förrän första ljusshowen spelade runt. Häftigt. Det här var riktigt annorlunda.
Första kilometern kändes enkel, men redan efter två kilometer krånglade mitt slarviga högerknä betydligt. Det kan vara för att loppet inleddes med en två kilometer lång uppförsbacke. I nedförsbackarna gick det betydligt lättare. Och jag blev glad varje gång det dök upp ett vackert konstverk. Eller som här, en vatteninstallation:
Eller trädet och skogen:
Och efter tre kilometer fick jag dessutom andas FRISK LUFT. Vilken skillnad det var! För ja, luften inne i tunnlarna var rätt jobbig att springa i. Inte minst när vi möttes, vid tre, fem och sju kilometer – då var det nästan så syret tog slut.
Jag hade ingen träningsklocka på mig, det var ingen idé enligt arrangörerna, och det var förbjudet att ha hörlurar och lyssna på musik. Men efter fem kilometer med ett grinigt knä och stora luftcentrifuger som dånar över huvudet på mig hela tiden, så struntade jag i det och tog på hörlurarna och satte på min egen musik. Ljuvligt!
Jag träffade några kompisar på vägen, hälften gick och hälften sprang. En mil på asfalt svider lite i knäna. Jag kom bara upp till häften i de långa sega uppförsbackarna innan mitt knä satte stopp. Det var som det var med det.
”Hur är det?”, undrade en kompis som jag sprang förbi.
”Jag vet inte. Vi får se!”, tjoade jag.
För så är det. Man vet inte förrän man kommer i mål.
Mer neonljus, mer ljusshow. Och så ett snölandskap! Det var otippat.
Och så hade vi vassen. Snyggt.
Och så slutspurten då. Men ytterligare en enda lång uppförsbacke i tre kilometer. Då piggade det upp med en ljusshow till. Intersport delade ut lite träningsutrustning till förbipasserande. Jag såg två killar springa i mål med hockeyklubbar – guldstjärna för det.
Det var verkligen ett annorlunda lopp. Ett lopp som aldrig någonsin kommer att springas igen. Och lite kändes det som att jogga sig igenom en enda lång konstutställning. Annorlunda, kul – och väldigt bra arrangerat. Inte en enda gång var det trångt – hur nu det är möjligt när 42 000 springer i en tunnel. Även vätskekontrollerna var så bra att de knappast märktes, vid den andra bjöd de på glögg och bulle. Det kan väl ingen vettig människa äta när de springer, tänkte jag. Men det kunde de tydligen.
De sista hundra metrarna sprangs utomhus till folkets jubel. Även detta hade varit annorlunda – att ingen hade hejat på under loppets gång. Det var både vilsamt och lite konstigt. Nu när vi sprang i mål jublade folket desto mer.
Medaljen låg i påsen. Jag tog den på mig direkt.
För jag hade ju tagit mig runt. Den här gången också. Det finns en speciell sorts lycka i det. Att faktiskt dyka upp till start – och att fullfölja loppet. Oavsett tid och fysisk form.
Svårigheten var att ta sig hem, med SL. Jag fick inte åka med en enda buss, de var proppfulla, och det var hundra meter kö för att ens komma ner i tunnelbanan. Så jag fick gå några kilometer, kall, blöt och frusen. Inlindad i en silvrig överlevnadsfilt satt jag på bussen ut till landet och huttrade.
Men nästa dag hittade jag medaljen i fickan igen. Och höll den i handen, nästan som en ädelsten. Den var min. Medaljen. Jag hade gjort det igen. Och jag skrev på Facebook:
”Jag är fortfarande helt lycklig över att jag klarade Tunnel Run igår. Jag har inte sprungit på över en månad, har ont i knäet och astman var förfärlig. Men jag klarade det. Kroppen är lycklig. Den vill ha mer. Nu kör vi.”
