Min sambo klagar på min städning

(Krönika, publicerad i Allas Veckotidning 29 januari 2009)

Enligt Statistiska Centralbyrån utför kvinnor två tredjedelar av allt obetalt hemarbete i Sverige. Detta gäller även när båda i ett parförhållande tror sig dela lika. Vilket osökt får mig att gå över till Valles brevfråga:

”Hur ska jag göra? Min sambo och jag har det för det mesta jättebra, men vi hamnar då och då i bråk angående städning och tillsyn av barnen. Hon tycker att jag hjälper till för lite, eller rättare sagt, tar för lite initiativ medan jag tycker att jag faktiskt drar mitt strå till stacken. Men jag får alltid bassning för att jag gör på ”fel” sätt, inte så som hon skulle ha gjort det. Har kollat runt lite bland vänner och förstått att de flesta har ungefär samma problem. Har du någon fundering om hur man kan lösa sådant här?” undrar Valle i Halmstad.

Vad tycker du? frågar jag min man Gunnar.
Säg åt honom att göra rätt från början! Svarar han.
Haha. Ja, min man är hårt fostrad. Men jag är beredd att hålla med honom.
Jag köper inte riktigt det här med att kvinnor skulle ställa för höga krav på sina män. Det är inte för att jäklas som vi envisas med att det ska bytas lakan en gång i veckan. Det är för att kvalstren inte ska äta upp oss. Man måste dammsuga och våttorka golven så att inte dammet åker ner i lungorna. Och någon måste skura toaletten ett par gånger i veckan, annars kommer hela familjen att ligga dubbelvikt i allehanda kräksjukor.
Dessutom måste man vara konsekvent när det gäller barnuppfostran, annars blir det kaos i huvudet på de små liven.
Kvinnor vet det här, och det vet män också – om ni ska vara ärliga. Kvinnor har visserligen tvingats att bli proffs. Men det kan män också bli. Om ni bara lyssnar på vad vi säger.

För handen på hjärtat, på vilken annan arbetsplats skulle männen bete sig som de gör hemma?

Chefen: Det är tio stavfel i varje papper som du skriver. Det är visserligen bättre än de fyrtio det var från början, men det är fortfarande helt oacceptabelt.
Nybörjaren: Jag tycker du ställer för höga krav på mig. Jag känner mig faktiskt kränkt!
Eller:
Chefen: Nu har du glömt att skruva i tio skruvar och muttrar på den här Volvobilen igen. Förstår du inte att bilarna ramlar sönder så fort man startar dem?
Nybörjaren: Du bara klagar och klagar. Jag vill faktiskt göra det här på mitt sätt! Annars vill jag inte göra det alls!

Det hade såklart varit helt otänkbart. Men i hemmet – där gör männen ett halvhjärtat försök, sedan säger de att ”näe, jag kan inte”, som vilken femåring som helst.
Men ger vi upp på våra femåringar? Nej, vi fortsätter att tjata på dem att spola på toaletten, hänga upp jackan på kroken i hallen och ställa ut tallriken i köket när de har ätit klart. För att de så småningom ska klara sig bra här i livet och bli väl fungerande samhällsmedborgare.
Tack och lov ställer vi lite högre krav än så på våra män.

Så mitt krassa råd till dig, Valle, är att göra som din sambo säger. Och att göra rätt från början. Då slipper ni bråka och får massor av tid över till att mysa och ha kul. Kanske rentav i nytvättade lakan.