Lena Gimbergsson skriver på Newsmill om barns rätt till sitt genetiska ursprung:
”Jag har själv erfarenhet av en halvbror i ett annat land, som först vid 40-års ålder fick veta att han var adopterad. Vi systrar som har vetat om hans existens sedan vi var små, var också hårt för honom att ta in – när han hade levt i en förljugen tillvaro. Han har en innerlig kärlek till sina föräldrar, men det tog många år att komma över att han inte hade fått vetskap om adoptionen i unga år.
Under mina år i kontakter med ofrivilligt barnlösa par och även ensamstående kvinnor, har jag mött så mycket ilska över just barnets rätt att få veta sitt ursprung. Det är oerhört svårt att förstå den egoism man visar sitt barn, genom att förvägra dem det genetiska arvet.
Det har väckt ett stort intresse att hjälpa kvinnorna att förstå sina barns behov ur ett generöst perspektiv. Är man en klok och bra förälder förlorar man aldrig sitt barns kärlek, visar man också sitt barn respekt – får man den tillbaka i dubbel bemärkelse.”
Lena tänker ungefär som jag. Att barnen alltid måste få lov att ta reda på varför de är på ett visst sätt. Det kan handla om utseende eller talanger, begåvningar eller psykiska sjukdomar. Ibland kan det vara skönt att få veta att det är ärftligt, även om pappan aldrig någonsin är närvarande.
