Precis när jag stod på stranden och balanserade på ett ben för att komma ur baddräkten hände det.
”Gunnar! Kom fort!”
Han kom uppfarande ur vattnet.
”Vad är det? Vad är det som har hänt?”
”Titta! Ser du!”
Han tittade förvirrat på picknickfilten där Lykkeliten låg på mage.
”Men vad…?”
”Hon rullade över på mage! Alldeles själv!”
Älskade fantastiska lilla barn. Jag var så stolt och rörd att jag hoppade upp och ner med den blöta baddräkten runt benen.
”Jaha, jaså, var det bara det… Jag trodde något hemskt hade hänt.”
Bara och bara. Det är inget som helst bara över att en sex veckors bebis rullar över på mage. Så det så.
Själv klämde jag en liten tår. Vördnadsfullt. Det var ett magiskt ögonblick – för oss alla. Även Gunnar.
