Vi såg filmen om Dixie Chics i går, ”Shut up and sing”. (Ännu en kärlekspresent från min man.) Och vilken otroligt stark film det är. Jag blev alldeles tagen. Tjejerna kritiserade Bush – och blev bannlysta från söderns alla radiostationer och rasade på försäljningslistorna. De tvingades uppträda under dödshot.
Det är en film om rätten att tala fritt, att vägra att bara var söta och hålla tyst. Och det handlar om integritet, humor, kvinnlig vänskap och moderskap.
Så här skriver Karin Magnusson i Aftonbladet:
”Det finns en nyckelscen i Shut up and sing. En höggravid Emily Robison ligger i ett förlossningsrum och väntar på kejsarsnitt, i soffan bredvid henne sitter de två andra Dixie Chicks-medlemmarna, systern Martie Maguire och sångerskan Natalie Maines. De bläddrar i veckotidningar och småpratar, samtalet växlar mellan Brangelinas adoptioner och USA:s krigsföring i Irak. Där någonstans blev alla andra rockumentaries jag knarkat på genom åren helt meningslösa.”
Precis så. Och dessutom är låtarna så jäkla bra att man nästan börjar gråta.