Plingeliplong – och då svarade gynekologen!

(Krönika publicerad i Allas veckotidning, maj 2009)

SJ har infört mobilfria vagnar, Stockholms lokaltrafik likaså – på vissa gym och kaféer är det förbjudet att tala i mobiltelefon. Men det verkar det inte vara många som begriper.
När tycker du att det är opassande att tala i mobiltelefon? undrar Ullis i Malmö.
Oj, det är vid många tillfällen. Jag kan bli alldeles skogstokig om jag äntligen har fått ett ögonblicks samtal med en chef om någonting viktigt – och han eller hon plötsligt, mitt i ett resonemang, svarar i sin mobiltelefon. Som om jag inte fanns där. Som om jag inte var värd någonting jämfört med vem-det-nu-var som ringde.
Samma sak när jag är på en romantisk middag. Vi sitter och tittar varandra djupt i ögonen och har ett djupt samtal om livet och kärleken.
Plingeliplong!
Då ringer mobilen – och han svarar! Förtrollningen är bruten. Så mycket var det ögonblicket värt i hans ögon. Lika uppgiven kan jag bli om jag äntligen får tid att träffa en tjejkompis och hon avbryter vår fikastund genom att ideligen svara i telefon och prata med andra tjejkompisar. Vad är det för fel med att vara närvarande? Att vara här och nu med den man faktiskt har träffat?
Missförstå mig rätt. Jag tycker att det är alldeles fantastiskt att man inte längre behöver sitta hemma vid telefonen och vänta på att någon presumtiv pojkvän – om man nu är i den åldern – eller hantverkare ska ringa. Och visst är det underbart att dagispersonalen kan få tag i alla mammor och pappor till små snörvlande, kräkande barn omedelbums, så de kan komma och hämta hem dem.
Men i övrigt borde vi stänga av dem lite oftare. På bio, teater, under möten och föredrag – och i skolan.
Mobilpratande och sms:ande elever har varit på tapeten förut. I Indien verkar de dock inte riktigt ha samma problem. Där är det tydligen lärarnas mobilprat som ställer till problem. I delstaten Maharashtra har det gått så långt så att utbildningsministern utfärdat strängt förbud för lärarna att föra telefonsamtal på lektionstid. ?Ministern säger till nyhetsbyrån PTI att ”utbildningsdepartementet fått många klagomål från föräldrar som upprörts över att lärarna stör eleverna i deras studier och slösar bort viktig undervisningstid med sitt ständiga mobilbabbel”.
Det värsta mobiletikettsbrottet jag har varit med om var dock hos gynekologen. Detta var i början på min senaste graviditet och jag hade fått något som kändes som ett akut gallstensanfall. Men eftersom jag redan har tagit bort gallblåsan – och läkarvetenskapen tydligen står helt handfallen inför en gravid kvinna – så skickades jag runt till fem olika läkare innan jag till slut hamnade på Karolinska sjukhusets gynekologiska akut.
Ni vet ju hur det är, man försöker slappna av och småprata med någon man knappt ser, för han är försvunnen i de nedre regionerna och då… Plingeliplong!
Och jodå, tackar som frågar, han svarade!
Jag blev så förbluffad så jag fick inte fram ett ljud. I ärlighetens namn hade jag förträngt alltihop – ända tills jag lyssnade på Annika Lantz i radions P1, där hon berättar att hon också hade varit hos sin gynekolog, uppflugen i stolen, när hans telefon ringde – och även han svarade! Den gången var det hans fru som ringde och ville tala om middagsmaten.
Kanske borde man skicka alla gynekologer på en kurs i mobilvett och etikett. För rent spontant känns det som om just gynekologer, barnmorskor och hjärnkirurger borde koncentrera sig på sina arbetsuppgifter när de utför dem, och klara av sina mobilsamtal under en kafferast.
Och – i ärlighetens namn – kanske även vi andra.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.