Kärnfamiljen – det nya F-ordet

Har jag sagt att jag älskar min man? Jag älskar min man. Något alldeles vansinnigt.
Och detta trots att vi lever i det mest bespottade av alla förhållanden just nu: Kärnfamiljen.
Kärnfamiljen är det nya F-ordet.
Vi är så heteronormativa så man knappt vågar säga det högt.
Vi lever tillsammans och vi tänker göra det resten av livet. Jag vaknar varje morgon och är så oändligt tacksam för varje dag med honom. Och bara tanken att vi inte skulle ha varandra en dag är helt outhärdlig.
Som om inte det vore nog har vi tre ljuvliga kärleksbarn tillsammans. Som vi har gjort på ett helt vanligt sätt. Vi har sommarstuga och Volvo och en fin lägenhet i stan. Vi är till och med engagerade i både bostadsrättsföreningen och föräldrarådet på dagis.
Det är så himla ohippt, så det är inte klokt.
Men vad sjutton ska man göra?
Vi längtar inte efter vårt liv före barnen. Vi känner inget behov av att gå ut och supa skallen av oss mellan varven. Vi har inget begär efter vår nästas hustru eller man eller tjänarinna. (Men om det är någon som känner en bra hantverkare som kan hjälpa oss på landet får ni gärna höra av er.)
Vi tycker inte att andra barnfamiljer suger speciellt mycket, åtminstone inte de vi känner. Vi är helt enkelt – fy för den lede – lyckliga tillsammans med vår familj och ångestbefriade bekantskapskrets!
Trots detta handikapp förbehåller jag mig rätten att ha åsikter om hur andra familjer lever. Speciellt om jag inte tycker de verkar ta hänsyn till sina barn.
Sug på den.