Pumpen, del 172

Nej, den vill inte hålla tätt. Pumpjäkeln. Den ska ha ett tryck på 3,1 – men stånkar sig bara hjälpligt över två. Vilket innebär att den inte stänger av sig. Och på hela eländet står det VARNING, VARNING, OM DEN INTE STÄNGER AV SIG KAN DEN EXPLODERA. Typ. Fast på tyska. Det är en tysk hausgebrachtspump.
Och i går tokstannade den. Som grädde på moset. Så vi har firat en midsommar vid gamla hederliga stenålderspumpen. Och en midsommar utan dusch eller rinnande vatten med tre små barn är… understundom lite kämpigt.
I dag skulle vi måla mer koja.
Visserligen med vattenbaserad färg. Men det var ändå lite jobbigt att tvååringen valde att fullkomligt bada i färgburken och kladda in hela sig.
Absolut jobbigast var när han satte kurs mot huset.
”Nej, nej, nej!” tjoade jag och kutade efter.
”Nej, nej, du får inte gå in i huset!”
Tror ni han lyssnade? Brukar tvååringar göra det?
Nej.
Så han hann kladda ner hela dörren innan han gick loss på fönster, möbler och väggar i vardagsrummet med falu rödfärg. Det såg ut som blod.
”Du får inte vara inomhus!” tjoade jag och jagade efter.
Hur bra tror ni det gick?
Brukar tvååringar tycka det är roligt att bli jagade?
Jajamensan.
Så vi såg väl ut som något ur en dålig sketch – eller ännu sämre krigsfilm.
Till slut fick jag tag i honom och bar ut honom. Strippade honom på kläder och tvångstvättade honom. Jag var rätt irriterad – men han var skitglad. Så det var väl okej så långt.
Ända tills jag kom in och insåg att vattnet i vattendunken som vi släpat från pumpen var slut.
Okej.
Djupt andetag.
Fram med skottkärran, på med dunken, kuta ner mot den gamla hederliga vattenpumpen innan lillkillen hann göra något mer bus, slåss med myggen, pumpa pumpa pumpa, stånka upp tjugofem liter vattendunk på skottkärran och köra uppför backen igen. Bara för att upptäcka att allt vatten läcker ut i själva skottkärran.
Ungefär vid den halvmålade trädkojan fick jag totalt tuppjuck.
”AAAAAAAAAAAAAAAAAAAARRRRRRRRRRGGGGGGGHHHH!!”, skrek jag så det säkert hördes över hela nejden och välte skottkärran och svor ve och förbannelse.
Barnen stod i fönstret och såg förbluffade ut. Jag stängde in mig i friggeboden.
Dit hittade femåringen efter en stund.
”Mamma, vad hände?”
”Jag blev bara så himla arg”, sa jag.
Han nickade.
”Det finns mer röd färg inomhus”, sa han.
Jag suckade och gick in och ställde mig tre centimeter från Gunnars ansikte.
”Du måste fixa pumpen”, morrade jag. ”Allvarligt. Annars kommer jag att bli galen.”
Han nickade. Han såg ut att tro mig.

En timme senare hade han lagat pumpen. Den har kommit upp i ett fantastiskt tryck på 3,4 och stänger av sig alldeles själv. Så nu ska vi bara få ordning på varmvattenberedaren också…

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.