I går gick vi på promenad, jag och Lykkeliten. I en nygammal Briovagn, inköpt på Blocket för 300 kronor. Vi tänkte att det kunde vara bra att ha en på landet. Men jag är en vanemänniska – och tydligen lillflickan också, för hon har haft svårt att komma till ro med det nya mönstret på barnvagnsfodret.
Så vi har hängt ihop i babybjörnen. På gott och ont. Mest gott – men väldigt ont i ryggen.
Men i går gjorde vi ett nytt försök. Lykkeliten var hel, ren, mätt och belåten. Hon somnade som en stock på sin pappas bröst. Vi virade in henne i en rödvitrandig åkpåse och lade ner henne försiktigt i vagnen. Hennes näsa stack upp ovanför åkpåsen och hennes sovande ansikte var alldeles befriat från bekymmersrynkor. Hon var helt enkelt ett väldigt nöjt litet barn i en vagn.
Så när pojkarna tog till vänster in i Läskiga Skogen så fortsatte vi vår promenad mellan kohagarna. Humlorna surrade och svalorna dök – och jag fick en sådär skön studs i stegen på grusvägarna. Min dotter och jag. Jag tittade på hennes fina lugna ansikte. Älskade barn.
Precis då skällde en hund – och Lykkes lilla ansikte blev alldeles skrynkligt.
”Ingen fara”, lugnade jag. ”Det var bara en liten hund.”
Men hon hade blivit väckt och nu var allting förstört. Alldeles säkert var det en liten prutt som fastnade också. Hon började skrika så gomseglet fladdrade.
”Men lilla hjärtat”, sa jag och tog upp och tröstade.
När hon var lugn och dåsig lade jag ner henne igen. För det var trots allt några kilometer hem.
Men Lykkeliten ville inte ligga i vagn.
”Ooooooooäääääääääääääää!” skrek hon.
Jag försökte gunga och sjunga och lugna, men hon var alldeles förtvivlad. Och när jag tog upp henne i famnen tittade hon på mig med våta, anklagande ögon. ”Hur kunde du bara göra sådär mot mig mamma, lämna mig alldeles ensam i vagnen? Flera decimeter ifrån dig?”
Jag kysste hennes våta kinder, suckade och vandrade hemåt. Med ett rödvitt bylte på vänsterarmen och en gammal barnvagn i den högra blev det något av en balansakt. Men det där med avståndsbedömning får vi prata om en annan dag.
1 kommentar
”Så vi har hängt ihop i babybjörnen. På gott och ont. Mest gott – men väldigt ont i ryggen.”
Jag vill inte pracka på dig nåt eller tjata om du hört det här förut. Men om du får ont i ryggen av babybjörnen så skulle jag rekommendera en ergonomisk sele, en bärsjal eller en Mei Tai. Min rygg fixade inte babybjörn öht så vi bar först i en trikåsjal (en moby wrap) och nu när hon är större så bär vi i dels en ergo-sele och en hemmasydd Mei Tai. Jag är ingen direkt guru på området men om du har några frågor får du gärna mejla mig så kanske jag kan svara på dom eller slussa dig vidare.
Och som sagt, om du redan hört det här hundra gånger och sjalar inte är din grej så ber jag om ursäkt. Vill inte uppfattas om en sån där sjalmissionär 😉