Känslosam start på det nya året

I dag är det nyårsdagen och det blev en känslosam start på 2010 för mig. Mitt i natten överväldigades jag av sorg. Sådär så det kändes som om benen slogs undan under mig.
Tårarna bara vällde fram.
Mamma.
Mamma skulle ha fyllt 71 år i dag.
Och för exakt tio år sedan dog hon. Hon dog ensam i sin säng på Sofielund i Malmö och ingen saknade henne på nästan fyra månader. Det var då grannarna slog larm och polisen tog sig in och hittade henne.
Mamma.
Jag försökte komma ihåg en enda gång som hon kramade mig. En enda gång hon öppnade famnen och ville att jag skulle springa in i den där omfamningen. En enda gång hon smekte mig ömt över huvudet. En enda gång jag kände samhörighet med henne.
Men jag kunde inte minnas en enda gång.
Inte en enda gång. Och när jag låg där bredvid mina fina vackra barn med sina fridfulla sovande ansikten så kom tårarna. Som lava ur en vulkan vällde de upp. Obönhörligt. Jag blir lika förvånad varje gång.
Tar sorgen aldrig slut?
Gunnar höll om.
”Men hon mådde ju inte bra”, sa han och kysste mitt hår.
Nej, jag vet ju det.
Ändå måste gråten ut. Och jag tänkte att det har jag i alla fall alltid varit bra på, att gråta. Kanske har det hjälpt mig. Jag tror det. Jag tror sorgen måste ut genom tårkanalerna, annars blir man tokig.

Sedan berättade han om sin mamma, hon som kramade. Och jag somnade som ett barn. Tack gode Gud för alla kramande mammor och pappor. Det är ni som räddar världen.

4 kommentarerSkriv en kommentar

  1. Snyft, så fint du skriver.

    Jag har sett dig med dina barn. Du är precis en sån mamma som jag vill bli. Kram Kim

  2. Jag lider med dig i din sorg. Och du har rätt – den måste ut!
    Själv växte jag upp med en mamma som aldrig stöttat mig, utan alltid suckat bekymrat och ifrågasatt allt jag gjort. När jag fyllt 30 började hon lugna sig och insåg kanske att jag faktiskt blivit ok. Då hade jag högskoleexamen, villa, make och två fina flickor. Trots hennes tvivel. Hon har ALDRIG heller kramat mig sådär hårt och äkta, aldrig smekt mig över håret, aldrig sagt att hon älskar mig.
    Och hon var ändå nykter. Varför? Tror fortf inte hon älskar mig. Det gör ont.
    Därför öser jag kärlek över mina (nu tre) fina flickor. De får veta varje dag att de är de finaste i världen. De ska INTE få samma ångest som jag. Inte av den orsaken iaf. Hoppas jag.
    Stor kram!!!

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.