Känslosam start på det nya året

I dag är det nyårsdagen och det blev en känslosam start på 2010 för mig. Mitt i natten överväldigades jag av sorg. Sådär så det kändes som om benen slogs undan under mig.
Tårarna bara vällde fram.
Mamma.
Mamma skulle ha fyllt 71 år i dag.
Och för exakt tio år sedan dog hon. Hon dog ensam i sin säng på Sofielund i Malmö och ingen saknade henne på nästan fyra månader. Det var då grannarna slog larm och polisen tog sig in och hittade henne.
Mamma.
Jag försökte komma ihåg en enda gång som hon kramade mig. En enda gång hon öppnade famnen och ville att jag skulle springa in i den där omfamningen. En enda gång hon smekte mig ömt över huvudet. En enda gång jag kände samhörighet med henne.
Men jag kunde inte minnas en enda gång.
Inte en enda gång. Och när jag låg där bredvid mina fina vackra barn med sina fridfulla sovande ansikten så kom tårarna. Som lava ur en vulkan vällde de upp. Obönhörligt. Jag blir lika förvånad varje gång.
Tar sorgen aldrig slut?
Gunnar höll om.
”Men hon mådde ju inte bra”, sa han och kysste mitt hår.
Nej, jag vet ju det.
Ändå måste gråten ut. Och jag tänkte att det har jag i alla fall alltid varit bra på, att gråta. Kanske har det hjälpt mig. Jag tror det. Jag tror sorgen måste ut genom tårkanalerna, annars blir man tokig.

Sedan berättade han om sin mamma, hon som kramade. Och jag somnade som ett barn. Tack gode Gud för alla kramande mammor och pappor. Det är ni som räddar världen.