I dag vågade vi oss ända till Norr Mälarstrand. Nästan ända bort till Stadshuset. Det kändes som ett genombrott. Äntligen börjar jag känna mig säker på att hon har det bra, där i vagnen. Att hon trivs i värmen. Och att hon faktiskt klarar sig i nästan två timmar utan mat.
Hon äter ju så mycket, lillflickan. Redan är hon mycket större. Hennes kinder börjar bli trinda, och hennes lilla rumpa börjar bli bebistjock. Och hennes överläpp har fått den där fina lilla blåsan, som de bara får i början när de ammar som tokar.
I dag försökte hon prata med mig. En hel mening, lät det som, på ett språk jag ännu inte behärskar. Men det lät som om hon berättade något roligt.
Jag tror vi kommer att ha mycket kul ihop.
