En svärdotters berättelse

Svärdottern skriver om sin sorg:

”Ja, inte ville svärmor komma på besök även om det var första barnbanet eller andra! Vi bodde så långt ifrån, men man åkte förbi till anndra släktingar å vänner längre bort. Hon har aldrig velat hälsa på när fyra barnbarnen fyller år för det var fel årstid mm. Eller när alla konfirmerades samtidigt. Däremot dotterns barn var hon alltid barnvakt från första sekund dagligen och inte missat en födelsedag eller Jul. Även om hon beklaga sig för mig om hälsoproblem för att behöva ta hand om barnen. Besöken till oss kom att var med mer än 1 års mellanrum. Sonen var inte lika viktig som dottern. Å svärdottern klädde sig så omodernt. Sen styrde jag över antal presenter om de kom några. Bättre med 1 gåva än 100 paket för paketens skull. Idag ramlar jag baklänges då det blir beröm från svärmor och hon börjar tycka dottern tar över hennes liv. Men mina barn blandar hon ihop vem är vem och glömmer ofta deras dagar. Och fortfarande kommer hon inte någon Jul trots inbjudan i 30 år. Tyvärr omkom svärfar just när ändring om besök till oss, som inte utnyttjade dem som daglig barnvakt, skulle ske. Jag ville bara ha samvaro å mys med svärföräldrarna.”

Svar: Om de bara visste hur mycket de går miste om. Ibland tycker jag de beter sig precis som alla dessa frånvarande fäder som man pratat så mycket om. Det är så ofantligt sorgligt, men nästan tabu att prata om. Tack snälla för ditt brev.

3 kommentarer

Kanske kommer svärmodern ovan att ångra sig då hon sitter ensam och bitter på hemmet, men då är det så dags…
Visst är det viktigt för barn att möta människor ur alla generationer och att ha goda och nära relationer till fler vuxna än sina föräldrar, men vad är det egentligen som säger att relationerna prompt måste vara med biologiska släktingar?
Jag tycker det är rätt stor skillnad mellan frånvarande fäder och frånvarande mor och farföräldrar. En farfar eller mormor har 1. Inte valt/medverkat till att barnet ska bli till genom att ha oskyddat sex.
2.Är (förutom i undantagsfall) inte vårdnadshavare för barnet/har inte aktivt valt att skriva på papper där det står att han/hon vill vara vårdnadshavare för barnet, vilket en väldigt stor del av de frånvarande fäderna faktiskt har gjort en gång i tiden.
Jag fattar att det låter känslokallt, men jag tycker faktiskt inte att mor och farföräldrar har några skyldigheter mot sina barnbarn enbart för att de är biologisk släkt.
Själv älskade jag alla mina mor/farföräldrar djupt när de var i livet.
Men det berodde inte på att de var biologisk släkt, utan på att de varit en stor del av mitt liv enda sedan jag föddes.
Funnits där, både fysiskt och mentalt och visat sin omtanke och kärlek på alla möjliga sätt. Men hade de inte funnits där hade de inte varit viktiga för mig, enbart p.g.a biologin.förhoppningsvis hade jag då fått nära relationer till andra vuxna istället.

Kanske kommer svärmodern ovan att ångra sig då hon sitter ensam och bitter på hemmet, men då är det så dags…
Visst är det viktigt för barn att möta människor ur alla generationer och att ha goda och nära relationer till fler vuxna än sina föräldrar, men vad är det egentligen som säger att relationerna prompt måste vara med biologiska släktingar?
Jag tycker det är rätt stor skillnad mellan frånvarande fäder och frånvarande mor och farföräldrar. En farfar eller mormor har 1. Inte valt/medverkat till att barnet ska bli till genom att ha oskyddat sex.
2.Är (förutom i undantagsfall) inte vårdnadshavare för barnet/har inte aktivt valt att skriva på papper där det står att han/hon vill vara vårdnadshavare för barnet, vilket en väldigt stor del av de frånvarande fäderna faktiskt har gjort en gång i tiden.
Jag fattar att det låter känslokallt, men jag tycker faktiskt inte att mor och farföräldrar har några skyldigheter mot sina barnbarn enbart för att de är biologisk släkt.
Själv älskade jag alla mina mor/farföräldrar djupt när de var i livet.
Men det berodde inte på att de var biologisk släkt, utan på att de varit en stor del av mitt liv enda sedan jag föddes.
Funnits där, både fysiskt och mentalt och visat sin omtanke och kärlek på alla möjliga sätt. Men hade de inte funnits där hade de inte varit viktiga för mig, enbart p.g.a biologin.förhoppningsvis hade jag då fått nära relationer till andra vuxna istället.

Kanske kommer svärmodern ovan att ångra sig då hon sitter ensam och bitter på hemmet, men då är det så dags…
Visst är det viktigt för barn att möta människor ur alla generationer och att ha goda och nära relationer till fler vuxna än sina föräldrar, men vad är det egentligen som säger att relationerna prompt måste vara med biologiska släktingar?
Jag tycker det är rätt stor skillnad mellan frånvarande fäder och frånvarande mor och farföräldrar. En farfar eller mormor har 1. Inte valt/medverkat till att barnet ska bli till genom att ha oskyddat sex.
2.Är (förutom i undantagsfall) inte vårdnadshavare för barnet/har inte aktivt valt att skriva på papper där det står att han/hon vill vara vårdnadshavare för barnet, vilket en väldigt stor del av de frånvarande fäderna faktiskt har gjort en gång i tiden.
Jag fattar att det låter känslokallt, men jag tycker faktiskt inte att mor och farföräldrar har några skyldigheter mot sina barnbarn enbart för att de är biologisk släkt.
Själv älskade jag alla mina mor/farföräldrar djupt när de var i livet.
Men det berodde inte på att de var biologisk släkt, utan på att de varit en stor del av mitt liv enda sedan jag föddes.
Funnits där, både fysiskt och mentalt och visat sin omtanke och kärlek på alla möjliga sätt. Men hade de inte funnits där hade de inte varit viktiga för mig, enbart p.g.a biologin.förhoppningsvis hade jag då fått nära relationer till andra vuxna istället.