Hon får hicka ibland, mitt lilla knyte. Kroppen studsar i våldsamma ristningar. Jag pratar mjukt och stryker henne över håret.
”Lilla älsklingen… har du fått hicka igen… vad jobbigt, gumman…”
Hon finner sig tåligt. HICK! HICK! HICK! HI-ICK!
Men efter ett tag blir det för mycket. Även för henne.
Rrrrroarrh! säger hon.
Argt.
Jag lägger henne mot bröstet. Hon suger några tag. Sedan håller hon andan. Och sedan – som genom ett under – försvinner hickan. Hon tittar förvånat på mig. Det är knappt hon han tro det själv. Hon prövar att andas några gånger. Jo, hickan är borta.
Nöjt grymtar hon lite, ger mig en tacksam blick och sluter ögonen. Snart sover hon.
2 kommentarer
Hillevi!
Jag har precis läst i Aftonbladet om alla fall av barnmisshandel. Man blir så ledsen, ögonen tåras och det gör så ont i hjärtat. Så går man in på din blogg och läser allt vackert du skriver om dina barn. Man ser de underbara bilderna på Lykke. Det är skönt att du finns och ger lite ro och kärlek i den här hårda världen.
Kram!
Hillevi!
Jag har precis läst i Aftonbladet om alla fall av barnmisshandel. Man blir så ledsen, ögonen tåras och det gör så ont i hjärtat. Så går man in på din blogg och läser allt vackert du skriver om dina barn. Man ser de underbara bilderna på Lykke. Det är skönt att du finns och ger lite ro och kärlek i den här hårda världen.
Kram!