Tio magiska dagar

Nu har hon funnits här hos oss i hela tio dagar. Tio dagar fulla av hennes små rytmiska grymtningar när hon ammas.
Jag hade glömt hur mysigt det lät. Till och med pojkarna tittar avundsjukt på henne när hon ligger där och låter. De minns nog, hur varmt och mysigt och innerligt nära vi var då, fast de är så stora nu.
De här dagarna har gått så svindlande fort. Vart tog de vägen?
Redan i söndags kväll tittade Gunnar på klockan och sa:
”Vid den här tiden för en vecka sedan gick vattnet.”
Och fyrtio minuter senare kom hon ut. Denna lilla, lilla människa. Jag hade stått på knä på sängen i förlossningssalen när jag krystat, och nu bad barnmorskorna mig att försiktigt luta mig bakåt och sitta ner, så jag kunde se och röra vid henne. Lilla vackra Lykke. Hon hade haft navelsträngen ett varv runt halsen, men den gled lätt ner över hennes axlar när hon föddes, sa de.
Och nu låg hon där och plirade mot världen. Nyfiken och fast besluten i att försöka forma munnen till ett enda stort oj!
Ja, verkligen. Oj!
Hon var så liten att jag knappt vågade lyfta upp henne. Jag bara strök hennes hår och höll hennes ivriga små händer. Men när barnmorskan hjälpte mig att lägga henne mot bröstet var det som om hon aldrig gjort annat än funnits där, andats i min takt och ätit av min mjölk. Hennes stora ögon tittade rakt in i mina. Som om allting fanns där. Just då. I det ögonblicket.

Nu är hon redan en vecka större, ja hela tio dagar. Jag vågar lyfta och hålla i henne med en helt annan självklarhet – och smörja in hennes små fötter utan att jag tror att hon ska gå sönder. Och om bara några veckor kommer hon att vara en riktig liten tjockis, som båda hennes storebröder var.
Men vänta lite, inte än. Du får inte bli stor för fort, Lykke!
Jag passar på att titta på henne, tio dagar i dag. Mitt lilla knyte. För att spara alla bilder i mitt hjärtas skattkista. Att ta fram en regnig dag…

1 kommentar Skriv en kommentar