Bowlingkalaset blev en stor hit. Movitz var så himla nöjd och glad. Älskade att få vara värd – och sitta och hålla koll på resten av busgänget. Dessutom var han snyggast av alla i sin nya födelsedagsskjorta. Showade gjorde han såklart också – med assisterande coachen Nicke Nyfiken.
Åhej! Han gick ut för att få strike varje gång. Skuttade som en hare på både dit- och tillbakaväg. Kastade sig i mammas famn. Lika lycklig för varje kast. Och mamma tackar Gud och Åkeshovs bowlinghall för de där kanterna på banorna som gör att kloten studsar tillbaka, i stället för att åka ner i rännan. Sådant fanns minsann inte när jag var liten. Då fick man lugnt bryta ihop och gå vidare.
Festligt, folkligt, fullsatt. Det var trångt på banorna, fast vi bara hade tre ungar per bana. Men de hade lite svårt att gå av och lämna plats för nästa. De klättrade över klothissen och stod och höll i sina favvoklot hela tiden. Ibland studsade kloten hejvilt och tjongade iväg över till banan bredvid, till alla föräldrars stora glädje. Sådant ser man sällan i vm-matcher.
Ja må han leva! Finsång och tomtebloss hör till festligheterna. Movitz var lika hungrig som sin nya kompis, en Tyrannosaurus Rex. Det blev en trerätters med Korv med bröd, Glassbomb med strössel och godispåse med ilsken såpbubblevisselpipetutofon i.
”Jamen, det här var väl inte ett så pjäkigt kalas. Och nu fick jag dessutom en egen bowling-t-shirt och en gratisbiljett på en runda till med en kompis. Hm, undrar vem jag ska bjuda?”
