Stolt mjölkkossa

I dag tågade vi dit, hela familjen, till bvc. Vilket ord egentligen ”barnavårdscentralen”, låter som något från sovjetunionen.
Men hon är fantastisk, vår bvc-Karin. Det var hon som peppade mig mitt i värsta sömnbristen och fuskmammeperioden. Det var hon som lärde mig säga ”Vilken fin kille!” om min första son. Och än i dag använder jag samma tonläge, till alla tre barnen. Jag gör det gärna, för hon är en sann förebild.
Och vår lilla tjej växer så det knakar. Från 3000 gram till 3450 på bara en knapp vecka.
”Ja, du har ju så bra med mat!” säger Karin – och jag blir plötsligt oerhört stolt över att vara en mjölkkossa, så brutalfeminist jag är.
Och när storebröderna ska ta tbe-sprutor så gör hon det så pedagogiskt och smidigt att vi inte ens hinner räkna till tio. Det är bara Gunnar som blir lite sur när hon sticker honom utan att han får räkna.
”Men hallå, du räknade ju inte!”, sa han argt – och då skrattade barnen så de välte ut Karins hemliga låda med alla sakerna på golvet.
De fick varsin penna och en glittrig sköldpadda.
Gunnar fick ingenting.
(Men han har ju världens bästa mjölkkossa, två fina pojkar – och vilken fin tjej!)