De ringde i går kväll, från Metro, och undrade om jag kunde skriva en kolumn. Ur mammaperspektiv.
”Jag vet inte om jag kan…” sa jag.
För det är så förtvivlat svårt att sätta ord på det ofattbara.
Men jag försökte i alla fall.
Och här är den.
De ringde i går kväll, från Metro, och undrade om jag kunde skriva en kolumn. Ur mammaperspektiv.
”Jag vet inte om jag kan…” sa jag.
För det är så förtvivlat svårt att sätta ord på det ofattbara.
Men jag försökte i alla fall.
Och här är den.
3 kommentarer
Jättefin kolumn. Förstår att det är svårt att hitta rätt ord för att beskriva detta fruktanssvärda, men du gjorde det jättebra!
Sänder varma tankar till Englas famlij och vänner.
Kram
Carina
Jättefint skrivet,tårarna rann när jag läste .Kramar till Englas familj som går igenom det mest fasansfulla man kan vara med om.Ana
Du lyckades bra med att förmedla det omöjliga. Det ofattbara. Att få sitt barn bortslitet från livet. Från familjen. Att aldrig mer få se, känna, lukta, röra. Aldrig kan aldrig varit mer påtagligt.