Allt om barn, en sajt som bara växer för var dag, skriver i dag om Hemliga klubben, ett ställe där alkisbarn får komma och prata och se att det finns andra som har det likadant.
”Jag minns en pojke, 8, som kom på sitt första besök här. Han sprang in genom dörren, tittade sig runt och frågade han: ”Hur många har en pappa som är alkoholist?” Två tredjedelar av gruppen räckte upp handen. ”Och mamma då?” fortsatte pojken. Resterande tredjedel svängde med armen. ”Jippie, då har jag kommit rätt!” ropade han.
För första gången slapp han skämmas. Här – och oftast ingen annanstans – kan barnen för första gången tala fritt om det ok av skam och skuld som alla anhöriga till alkoholister känner. Hemma tar ofta missbrukaren all plats och barnen har ingen att gå till med sina frågor och känslor.”
Hemliga klubben, som drivs av Eleonoragruppen, ligger i Linköping. Jag önskar att det fanns en i varje gathörn i varje stad – och att de inte ens skulle behöva vara hemliga.
10 kommentarer
. . .och att de inte skulle behövas. . .
Här kommer ett länktips, uppmärksamma henne för hon är superbra
Angående alkoholistbarn och deras skam och skuldkänslor kan jag inte låta bli att kommentera författaren Åsa Linderborgs två intervjuer som jag såg på tv dels idag 27.11.(författarens dag) dels för ett par dagar sedan. Åsa Linderborg har tidigare under året kommit med en bok som heter ”Mig äger ingen”. Den berättar om Åsa Linderborgs uppväxt som ensamt barn med en alkoholiserad pappa efter det att mamman lämnade pappan när Åsa var 3-4 år gammal. Boken har fått överväldigande recensioner och den är nominerad till Augustpriset.
Åsa Linderborg nämnde i sin tidigare intervju att hon ångrar ungefär 3-4 gånger i timmen för att hon skrev boken – samtidigt som hon så klart är glad och tacksam över mottagandet. Dock tycker hon att hennes älskade pappa (som är död) och mamma har fått alldeles för mycket skit för boken. Skit som de enligt Åsa inte förtjänar.
När intervjuaren frågar vad Åsa tyckte om att hennes mamma stack och lämnade henne hos pappan protesterar Åsa starkt och påpekar att mamman aldrig försvann utan att Åsa träffade mamman varannan helg samt under storhelger. Hon säger sig ha full förståelse för sin mamma som tyckte synd om sitt alkoholiserade ex och gav honom det ”finaste hon hade”. En slags kärleksgåva eller en jätte fin avskedspresent. Åsa säger sig också beundra och vara stolt över sin mamma för att hon ”vågade” lämna dottern hos pappan. På 70-talet ansåg man ju att mammor skulle vara lite ”bättre” föräldrar och därmed inte kunna göra något sådant som Åsas mamma gjorde.
När intervjuaren frågar hur det var att bo hos pappan svarar Åsa att det var ”bra”. Intervjuaren försöker starta en diskussion om vardagslivet och hur det såg ut hos pappan: ingen tandborstning, inga lakan i sängen, dagligt drickande osv. men Åsa nappar inte. Tandborstningen var inget problem därför att hon fick så mycket kärlek hos pappan. Även om att det inte fanns lakan fanns det ju jätte fina gardiner och en kristallkrona. Dessutom var hon ett populärt barn hos sina kompisar som gärna ville besöka henne – även om att hennes pappa luktade ”piss” och mot slutet hade inga tänder.
När intervjuaren frågar ifall någon i Åsas omgivning reagerade över hennes hemförhållanden förklarar Åsa att de ”inte märkte något”. Hon var alltid en bra elev i skolan, gjorde sina läxor, fick fina betyg och var allmänt snäll, eftersom hon ansåg det som sitt ansvar att alla i hennes omgivning mådde bra. Lärarna hade helt enkelt ingen anledning att ta kontakt med pappan. Inte ens mamman anade något trots regelbunden kontakt. Hon ”visste” helt enkelt inte att tänderna aldrig blev borstade hos pappan. Historien avslöjar inte ifall Åsa har ovanligt bra kvalitet på sina tänder.
När Åsa slutligen lämnade pappan och flyttade hem till sin mamma var det till följd av att mellanölet efter 1977 inte längre såldes i vanliga livsmedelsaffärer. P.g.a. detta myndighetsbeslut eskalerade pappans alkoholkonsumtion i och med dagliga Systembolagsbesöken och efter ett par tre år ansåg Åsa sig inte längre kunna bo hos sin älskade pappa. Hon var då 11-12 år gammal. Mamman reagerade kraftigt och låste sig in på toaletten för att gråta. Hon tyckte så synd om pappan som efter Åsas flytt blev helt ensam.
Åsa bröt kontakten med sin pappa helt och hållet för ca 5-6 år tills on fick sitt första barn och hon bjöd honom aldrig till sin doktorsexamenfest – vilket hon än idag ångrar djupt.
Att växa upp med en ensamstående alkoholist var trots allt inte så pjåkigt. Pappa lyssnade ju på P1 varje dag och läste jätte mycket för Åsa när hon var liten. I själva verket tyckte Åsa synd om sina klasskamrater som inte hade några böcker hemma hos sig i sina bokhyllor.
Jag kan inte hjälpa det att jag blir oändligt trött när jag lyssnar på Åsa Linderborg. Regel nummer ett när det gäller författare borde rimligtvis vara att man skriver bara sådana böcker som man vågar stå för även efter publiceringen. Och regel nummer två måste ju rimligtvis vara att ifall man vill ge en nyanserad bild av en romanfigur då skriver man så att bilden blir nyanserad. Slutregeln som gäller för alla alkoholistbarn – även för dem som skriver romaner – är att man måste våga vara ärlig. Man måste våga möta sin föråldrade mammas blick utan att ta tillbaka precis allt som har stått i den ”självbiografiska skildringen om ett alkoholistbarns uppväxtförhållanden”.
Det förvånar mig ytterligare när Åsa Linderborg – som har din doktorsexamen i historia – förklarar olika fenomen i hennes egen barndom genom att säga att ”så gjorde man på 70-talet”…
I senaste tidskriften ”Situation Stockholm” läser jag intervjun av Therese Erikson – en av de två som startade föreningen Maskrosbarn.
Therese säger sig vara besviken på samhället som inte har ordnat vård och tillräckliga stödinsatser för unga med missbrukande föräldrar. Enligt Therese ställer väldigt få missbrukande föräldrar krav på samhället att deras barn behöver vård, för de är själva allt för sjuka.
När verksamheter ändå startas kommer ingen dit. Varför? Enligt Therese beror detta på att unga är rädda för att alla skulle hata och förakta den människa de själva älskar högst på jorden om man berättade om förälderns sjukdom. Man orkar inte gång på gång se detta förakt och förklara att ens förälder trots sina ”sjukdomar” är ”världens bästa förälder”.
Ojojoj, vad jag har svårt för den här – enligt mig – FALSKA attityden. Må hända att det är det enda sättet Therese själv orkar handskas med sin problematik för tillfället, men jag anser att den inte är konstruktiv i det långa loppet.
En förälder som missbrukar KAN inte vara ”världens bästa” förälder. I de allra flesta fallen är han/hon inte ens ”tillräckligt bra” förälder. Världens bästa förälder kan ju inte vara en förälder vars barn måste fly hemifrån och skapa ett eget liv på egen hand för att få lite framtidstro.
Varför i alla världen håller man på så här? Dvs. fortsätter att ljuga för sig själv – och sin omgivning. Kan en lögn någonsin hela en själv, när ens eget liv till stor del hittills har enbart bestått av oändliga lögner och tomma löften?
Det låter som att det är lättare att hata samhället – en anonym massa av vuxna som ”inte gör något”. Istället för att kritisera sina egna föräldrar – som trots allt BORDE göra något – men VÄLJER att inte sluta dricka/missbruka.
Själv efterlyser jag organisationer där man a) slipper tro på Gud för att kunna helas från sina missbrukande föräldrar b) slipper fortsätta att ljuga att de trots allt är ”världens bästa” – när de uppenbarligen inte klarar av ens minimikraven till ett föräldraskap.
Är det bara jag som har kommit på tanken att man dock kan och FÅR älska en förälder som är totalt värdelös som farsa/morsa utan att behöva skriva om historien till hans/hennes fördel..?
Jag vet inte vem det är som har skrivit det långa inlägget om mig, men detta är vänt till skribenten, och alla er andra som delar de åsikterna.
Först och främst vill jag säga att det man känner för sina föräldrar är helt individuellt, INGEN kan berätta för mig vad jag känner för min mamma eller pappa, eller vad jag borde känna.
På samma sätt som jag inte kan berätta för dig vad du känner för människor i din omgivning.
Jag älskar min mamma, hon är världens bästa mamma! Jag tycker att du rent ut sagt är sjuk i huvudet som kan uttala dig om att mina känslor för min mamma är fel! Min mamma är missbrukare, ja. Men jag tror att du har missat lite om denna sjukdom, det är inte så att min mamma dricker för att hon tycker att det är kul att förstöra livet för sig själv eller andra, det är en sjukdom, och jag tror att du missade den lilla biten att det är ett BEROENDE.
Missbrukarna världen över är INTE elaka människor som väljer att försumma sina barn för att de tycker att det är gott att dricka.
Tror du att det är så?
Med detta måste du också mena att alla föräldrar som är sjuka på något sätt, cancer eller dyl, föräldrar som jobbar för mycket, för unga föräldrar, stressade föräldrar, ja, listan kan göras lång, inte är föräldrar världa att älska eftersom de inte är perfekta.. ?
Då borde väl inte några barn ha rätten att älska sina föräldrar..
Jag har en otrolig insikt i mitt liv och min mammas, jag mår bra idag. Jag tänker inte gå runt och hata och tänka att min mamma är en dålig förälder resten av mitt liv, för det är hon INTE. Jag vet inte vad som får dig att tro att det skulle vara den ÄKTA bilden.
Jag förstår inte vad som får dig att skriva detta ens, tror du att det finns en rätt och en fel uppfattning om vad man ska känna för sina föräldrar? Jag skiter fullständigt i vad du känner för dina, skulle inte orka sätta mig och skriva ett blogginlägg om det.
Jag blir så arg, jag tror inte att du förstår vilket sjukt övertramp du gjorde och hur mycket du ser ner på min mamma.
Din åsikt är alltså att samhället inte borde göra någonting för de 100000 tals barn som lever med missbrukade föräldrar, eftersom det inte är deras ansvar?
Vi barn ska inte skylla på dem, utan våra genuint elaka föräldrar som VÄLJER att dricka..
Låter inte för mig som en sunt resonemang.
Jag är ledsen för att du uppenbarligen inte har kommit så långt att du kan förlåta dina föräldrar. Eller så kanske din mamma eller pappa var genuint ond, vad vet jag.
Det är i alla fall inte min mamma.
Du får hemskt gärna maila tillbaka till mig eller ringa, skulle gärna vilja prata med den människa som leker gud och vill styra över barnens känslor för deras föräldrar.
Jag vet inte vem det är som har skrivit det långa inlägget om mig, men detta är vänt till skribenten, och alla er andra som delar de åsikterna.
Först och främst vill jag säga att det man känner för sina föräldrar är helt individuellt, INGEN kan berätta för mig vad jag känner för min mamma eller pappa, eller vad jag borde känna.
På samma sätt som jag inte kan berätta för dig vad du känner för människor i din omgivning.
Jag älskar min mamma, hon är världens bästa mamma! Jag tycker att du rent ut sagt är sjuk i huvudet som kan uttala dig om att mina känslor för min mamma är fel! Min mamma är missbrukare, ja. Men jag tror att du har missat lite om denna sjukdom, det är inte så att min mamma dricker för att hon tycker att det är kul att förstöra livet för sig själv eller andra, det är en sjukdom, och jag tror att du missade den lilla biten att det är ett BEROENDE.
Missbrukarna världen över är INTE elaka människor som väljer att försumma sina barn för att de tycker att det är gott att dricka.
Tror du att det är så?
Med detta måste du också mena att alla föräldrar som är sjuka på något sätt, cancer eller dyl, föräldrar som jobbar för mycket, för unga föräldrar, stressade föräldrar, ja, listan kan göras lång, inte är föräldrar världa att älska eftersom de inte är perfekta.. ?
Då borde väl inte några barn ha rätten att älska sina föräldrar..
Jag har en otrolig insikt i mitt liv och min mammas, jag mår bra idag. Jag tänker inte gå runt och hata och tänka att min mamma är en dålig förälder resten av mitt liv, för det är hon INTE. Jag vet inte vad som får dig att tro att det skulle vara den ÄKTA bilden.
Jag förstår inte vad som får dig att skriva detta ens, tror du att det finns en rätt och en fel uppfattning om vad man ska känna för sina föräldrar? Jag skiter fullständigt i vad du känner för dina, skulle inte orka sätta mig och skriva ett blogginlägg om det.
Jag blir så arg, jag tror inte att du förstår vilket sjukt övertramp du gjorde och hur mycket du ser ner på min mamma.
Din åsikt är alltså att samhället inte borde göra någonting för de 100000 tals barn som lever med missbrukade föräldrar, eftersom det inte är deras ansvar?
Vi barn ska inte skylla på dem, utan våra genuint elaka föräldrar som VÄLJER att dricka..
Låter inte för mig som en sunt resonemang.
Jag är ledsen för att du uppenbarligen inte har kommit så långt att du kan förlåta dina föräldrar. Eller så kanske din mamma eller pappa var genuint ond, vad vet jag.
Det är i alla fall inte min mamma.
Du får hemskt gärna maila tillbaka till mig eller ringa, skulle gärna vilja prata med den människa som leker gud och vill styra över barnens känslor för deras föräldrar.
Hej Therese,
Jag tror att du missade sista kapitlet i mitt inlägg:
”Är det bara jag som har kommit på tanken att man dock kan och FÅR älska en förälder som är totalt värdelös som farsa/morsa utan att behöva skriva om historien till hans/hennes fördel..?”
Detta är grundbulten i mitt inlägg. Dvs. Varför måste man skönmåla verkligheten istället för att prata klarspråk? Räcker det inte om du säger ”jag älskar min mamma över allt annat i världen – trots att hon är missbrukare”? Varför måste du säga att hon är ”världens bästa mamma” – vilket inte kan stämma definitionsmässigt eftersom världens bästa förälder skulle ju naturligtvis prioritera sin unge istället för sitt missbruk.
Missbruk kan du inte heller jämföra med t.ex. cancer därför att patienten inte kan bestämma sig för att tillfriskna från cancern hur mycket hon än skulle så vilja. Missbruket kan patienten däremot sluta med. Trots att det är svårt. Svårt är nämligen inte lika med omöjligt.
Du skriver att du är besviken på samhället. Vi andra dvs. jag och min granne borde ställa upp mer för dig än vad dina egna föräldrar. Varför det? Jag har ju egna barn som jag ska försöka vara världens bästa mamma till. Varför borde jag ställa upp på dig också – du som redan har ”världens bästa mamma”? Är det inte tvärtom otroligt arrogant att kräva arbetsinsats av någon annan när man själv mycket väl kunde göra det – om man bara prioriterade lite annorlunda?
Det som du tolkar som ”hat” eller ”förakt” från omgivningen låter i mina öron som krav som riktas till den adressen där de hör hemma. Ett stort problem med alkisar är att de själva försöker undvika att ta ansvar så långt det bara går. Om samhället inte ställer några krav då tar de själva helst inga. Ändå ska de ha rättigheter. Den ekvationen går inte ihop.
Konstigt nog lyckas många alkoholister bli av med sitt missbruk då när samhället och familjen (= de medberoende) inte längre ställer upp utan tvärtom visar att måttet är rågat. Då plötsligt kan alkoholisten nyktra till. Så är det ju inte med cancerpatienterna.
Jag tror inte att din mamma tycker att det är kul att förstöra livet för dig. Men jag tror att hon inte bryr sig tillräckligt mycket för att verkligen överväga att lägga ner med missbruket och ta hand om dig istället. Hon helt enkelt prioriterar fel . Hon prioriterar sig själv och sina behov. Vilket världens bästa mamma enligt mig inte borde göra.
Missbrukarna är inte elaka människor. Men dock egoistiska. Och då kan vi prata om såväl alkoholister, drogmissbrukare som sjukligt överviktiga människor. Jag såg ett tag sedan ett tv-program om en kvinna vars övervikt omöjliggjorde för henne att ta hand om sin egen hygien. Dottern fick komma hem under luncherna från skolan för att torka rumpan på sin kära mamma. Detta är återigen ett lysande exempel på att samhället och familjen för länge sedan borde ha sagt ifrån. Inga fler hamburgare för henne oavsett om hon vill eller inte.
Föräldrar som jobbar för mycket får inte heller någon sympati från mig. Skaffar man barn då ska man ta hand om dem. Och inte tillbringa dygnets alla vakna timmar på jobbet.
Du tycks tolka min text på fel sätt. Jag skriver att man visst både kan och får älska en missbrukare, men helst ändå inte förneka verkligheten. Förnekelsen hör som bekant ihop med både alkoholistens och den medberoendes beteende. Man vill inte se sanningen utan fortsätter att ljuga till höger och vänster.
Jag anser inte att din mamma är världens bästa mamma eftersom hon lämnar sitt föräldrauppdrag till andra att tas hand om. Däremot är hon den enda mamma som du har. Du har visst all rätt i världen att älska henne sådan som hon är. Med sina fel och brister. Men jag hoppas att du med tiden inser att man inte får något gratis här i livet. Att vara världens bästa på något område kräver sina uppoffringar. Gunde Svan gjorde sina. Och din mamma borde ha gjort sina.
Samhället ska naturligtvis i humanismens namn fortsätta att underlätta för anhöriga för missbrukare. Dock värjer jag mig lite för ordvalet när du skriver att missbrukare mycket sällan ”kräver” några insatser av samhället. Jag håller inte alls med. Det är precis vad de gör. Kräver och förutsätter att någon annan ska göra deras jobb så att de själva kan koncentrera sig i missbruket. Lite för fräck attityd – enligt mig.
Herregud! JAg kan inte låta bli att bli extremt provocerad och arg och ledsen över dina inlägg, vilken extrem arrogans du visar för psykiskt sjuka och missbrukare.
Jag tycker för det första att du inte ska uttala dig om något som du inte vet något om, du känner inte Therese, och du vet inte vad hon har för syn, vad hon förnekar eller inte, och du ska DEFINITIVT inte uttala dig om något som du inte läst på om.
Therese har sagt att sin mamma är världens bästa mamma, när hon MÅR BRA, inte mitt under sjukdomen när det är som bäst, precis som att mina föräldrar är underbara och bäst, när de mår bra, när de inte är extremt sjuka. Vad är det för fel med det? TRor du att psykiskt sjuka och missbrukande föräldrar alltid alltid är onda monster? Vad är det för fördömmande attityd? Herregud, det finns upp och nergångar i SJUKDOMARNA, för det är faktiskt sjukdomar vi pratar om, och vissa, ja kanske lyckas ta sig ur sina sjukdomar, men alla människor är inte lika starka, och har inte samma förutsättningar, så därför lyckas inte vissa ta sig ur dem, även fast de vill.
som sagt, sjukdomarna har upp och nergångar, där ibland föräldrarna är världens värsta, och ibland världens bästa, dvs när de mår bra och är stabila. Vad är det för fel med det? Vad förnekar Therese eller vår organisation? Hon har aldrig sagt att hennes mamma alltid har varit världens bästa, utan att hon har varit det när hon mår bra, och hon har heller aldrig vridit sin historia till sin mammas fördel, tvärtom, vi har suttit i tv, radio, tidningar och berättat öppenhjärtligt, om vad hennes mamma har gjort och inte gjort mot henne, både ”dåliga” och bra saker. helt hundra procent ärligt.
Så hur kan DU, komma här, och skriva en kommentar, och säga att vi förvrider sanningen till våra föräldrars fördel? Att vi ljuger till höger och vänster? Hur kan du förtala Therese, oss och våran organisation på det sättet? Det förstår jag verkligen inte, hur man kan yttra sig om något innan man har alla fakta. Du borde verkligen skämmas som sitter där bakom din dator och säger att vi ljuger till vänster och höger, är falska och förnekar. Fyfan alltså.
Och du efterlyser alltså en organisation som inte är som våran,som inte ljuger, men skapa en själv då!!! Vi gör något för dessa barn, vad gör du? Och jag bara undrar vem fan är du? Vem är du? Hur är du expert inom det här område? Har du varit i kontakt med mig eller Therese och våran organisation och därifrån kan dra slutsatsen att vi ljuger, förnkear och är falska? Har du inte varit det tycker jag att du kan sluta upp med DINA lögner om therese och våran organisation. Prata inte om saker du inte vet någonting om.
Och som jag skrev, om du efterlyser en sådan organisation, skapa en själv, istället för att sitta bakom din dator och baktala andra människor som verkligen försöker göra någonting för samhället.
Och ja, jag tycker definitivt att man kan kräva saker av samhället, nej inte dig och din granne, dock mera civilkurage, jag tycker inte att det är okej att mina grannar hörde att min mamma misshandlade mig, men låtsades som att det regnade. Det tycker jag är så extremt fegt och beklagligt, du kanske också gör så, vad vet jag, för att du tycker att det ärföräldrarna som ska ta hand om det. Men mera civilkurage behövs VERKLIGEN.
Och det vi menar med att samhället måste ta mera ansvar stora organ, som tex SOC, Bris, Bup och andra organisationer, som faktiskt ska finnas till där och hjälpa barn i utsatta situationer, men inte ofta lyckas med det. Ja men de pengar vi betalar till dem, så ska man kunna kräva någonting.
Och vem har pratat om att få någonting gratis? Vi har kämpat i hela våra liv, och vi fortsätter göra det, våra föräldrar med, så kom inte och prata med oss om att man inte får något gratis.
//Denise Madsen grundare Maskrosbarn, som älskar sina föräldrar trots att min mamma har misshandlat mig och min pappa struntar i mig, så älskar jag dem när de är bra.
Jag förstår inte ens varför du uttalar dig i denna fråga överhuvudtaget. Varför ligger det i ditt intresse att bry dig om vad jag känner för min mamma? Varför blir det en nagel i ditt öga när jag säger att min mamma är världens bästa mamma? Orden världens bästa mamma, eller pappa eller vad man nu vill säga är definitioner, som alla andra ord om känslor. Som du kanske förstår har jag aldrig haft någon annan mamma än just min mamma, och jag anser att hon är världens bästa mamma, jag skulle inte vilja byta ut henne mot någon. Du målar ut det som att en missbrukande förälder är ett monster, så är det inte. Min mamma var och är fruktansvärd när hon dricker, då hatar jag henne. Men min mamma är också bra, då är hon världens bästa mamma, en mamma som jag älskar över allt annat. Om du läste min text ordentligt kanske då såg att min mamma är psykiskt sjuk, hon är manodepressiv, vilket försvårar situationen ännu mer. Det är INTE så att en missbrukare är en hemsk människa, och väljer att dricka, jag förstår inte hur många gånger jag ska behöva förklara det för dig. Även om du skulle hänvisa till en forskning där 99 % av missbrukarna skulle uppleva det så, så skulle jag strunta i det. För det är BARA jag som har levt tillsammans med min mamma och vet hur hennes sjukdomar, (som jag hoppas du nästa gång tar bort citationstecknerna ifrån eftersom det är ett hån mot de miljoner människor som lever med missbruksproblem) yttrar sig. Med samhället så menar jag varken dig eller min granne, utan jag menar psykologer, kuratorer, socialsekreterare som är BETALDA och utbildade för att göra just det. Eller ska vi kanske plocka bort alla människor som jobbar med stöd och vård och sköta allt i hemmet? Jag förstår inte ditt resonemang. Jag ber verkligen inte dig göra någonting för att hjälpa andra, tråkigt att du medvetet misstolkar min text så. För att ge dig ett personangrepp på samma sätt som du har gett mig så tror jag att det kommer att bli svårt för dig att bli världens bästa mamma, eftersom du har så otroligt inskränkt syn på livet. Har du levt tillsammans med en missbrukare? Vet du ens vad du talar om? Jag tror inte att någon håller med dig i att en missbrukare ”prioriterar” fel, att det är det som är anledningen till deras missbruk. Tycker du att ingen missbrukare ska få vård? Att det är helt självförvållat och man borde sköta det själv? Än en gång, fattar du inte att det här är sjukdomar du pratar om? Jag tycker att du ska läsa lite, och sedan skriva tillbaka till mig, så du har några väl grundande argument och inte bara sitter och skriver tolkningar som du själv kommit på. Eller gör du bara detta för att provocera?
Hade du skrivit samma sak till mig om jag var 16 år? Att anledningen till att min mamma dricker är att hon inte bryr sig tillräckligt om mig. Visst hon struntar inte helt i mig, men hon är en så pass dålig mamma att hon inte bryr sig tillräckligt? Tycker du att det är okej att göra att sådant personangrepp? Eftersom du verken har träffat mig eller min mamma så tycker jag inte att det verkar helt sunt. Jag förnekar inte vekligheten, jag har kommit mycket längre i min bearbetningsprocess än vad många ens gör under hela sitt liv. Jag skyddar inte min mamma eller förnekar det som har hänt, om jag gjorde det hade jag inte ställt upp på i tv, radio och tidningar gång på gång? Jag är fullständigt medveten om vad som har hänt. Men trots att min mamma har varit sjuk och påverkat mitt liv under de senaste tio åren, så älskar jag henne och anser att hon är världens bästa mamma. Jag förstår inte ens varför du och jag sitter och diskuterar något som du omöjligt kan ha svar på. Du kan säga din åsikt, men du kan inte säga att min mamma inte är världens bästa mamma, eftersom du inte är hennes dotter. Där faller hela din diskussion, då får gärna säga att din mamma inte är världens bästa mamma, men längre än så kan du inte gå, tyvärr. Jag förstår verkligen inte varför du tror att du sitter på det rätta svaret, när det handlar om känslor? Jag hoppas inte på att du ska förstå vad jag menar, för du har tydligt visat att du inte kan se världen ur något annat perspektiv än ditt eget.
Hej Denise och Therese,
”extrem arrogans du visar för psykiskt sjuka och missbrukare.”
Snälla, sätt inte ord i min mun.
Jag har från första början konsekvent pratat om missbrukande föräldrar och senare preciserat detta till alkoholister, drogmissbrukare och även extrema matmissbrukare. Av någon anledning vill ni låtsas som om jag pratade om cancerpatienter, psykiskt sjuka och andra grupper av föräldrar som jag överhuvudtaget inte har yttrat mig om. Jag har tvärtom t.o.m. betonat att mina åsikter om missbrukare inte gäller för cancerpatienter. Inte för psykiskt sjuka heller – vilket ni tycks insistera om. Jag är fullt medveten om att man inte kan bestämma sig för att bli frisk från exempelvis schizofreni. Inte ens med extrem viljestyrka. Vidare har jag baserat mitt ursprungliga inlägg på tidningsartikeln – inte på tv-intervjuer eller annan media där ni eventuellt har givit en mer nyanserad bild av verkligheten. Den artikeln var enligt mig inte nyanserad. Därför reagerade jag.
Jag har även betonat att jag anser att man som barn kan och får älska sina föräldrar precis som de är – med deras fel och brister. Ändå skriver ni: ”Jag förstår verkligen inte varför du tror att du sitter på det rätta svaret, när det handlar om känslor?” Men jag har ju aldrig sagt man inte får känna vad man vill. Jag önskade bara att man inte målade upp en bild av ens förälder som inte stämde med verkligheten. Sedan får ni ändå känna vad ni själv tycker – åtminstone för min del.
Vidare skrev jag: ”Missbrukarna är inte elaka människor. Men dock egoistiska.”
Ändå skriver ni: ” TRor du att psykiskt sjuka och missbrukande föräldrar alltid alltid är onda monster”. ”Du målar ut det som att en missbrukande förälder är ett monster, så är det inte”.
Var har jag skrivit att de är ”monster”? Vilka märkliga tolkningar ni gör. Jag skriver att de egoistiska. Precis om föräldrar som jobbar för mycket och därmed försummar sina ungar. Det var dessutom Therese själv som jämförde denna grupp av föräldrar med missbrukande föräldrar – av någon anledning..
Ni får även för min del hitta på helt egna betydelser för ”världens bästa föräldrar”. Normalt är det dock svårt att uppfatta någon som världens bästa ifall samma person tidvis inte når ens till ”tillräckligt bra förälder” – nivån. Jag förstår inte varför det måste överdrivas så in i bomben. Om man använde ert sätt att utrycka sig så skulle man ju kunna påstå att även ”fallet Louise” hade ”världens bästa föräldrar”. En ”världens bästa mamma” som inte orkade bry sig alls samt en ”väldens bästa pappa” som förgrep sig på sin dotter. Dock inte HELA tiden – utan bara då när han mådde som sämst.. Det blir väldigt svårt för läsaren att hålla med. Men ni kanske klarar av det också.
Ni fortsätter att prata om samhället som om det skulle bestå av en grå massa av anonyma människor som får betalt för att ta om missbrukande förälders barn. Grannen som inte orkar lägga sig i när Dennis mamma misshandlar henne får kritik. Men inte mamman. Det låter konstigt i mina öron. Grannen får ju inte ett korvöre. Ändå ska hon engagera sig och eventuellt få stå ut med kritik efteråt när mamman återigen ”är världens bästa”.
Det är också otroligt naivt att tro att samhället: jag, min granne, grannen som inte ids ringa polisen nåt mer, ensamstående mamman med egna ungar, pensionären osv. orkar finansiera alla dessa missbrukande förälders vård samt stöd för deras avhöriga. Det är så lätt att KRÄVA av andra. ”Ja men de pengar vi betalar till dem, så ska man kunna kräva någonting”. Hur mycket skatt betalar en missbrukare i genomsnitt – om de nu anser samhället dem ”skyldigt” någonting? Hur mycket skatt betalar deras ungar? Finns det inte även andra grupper som kan anses vara behövande i dagens samhälle? Hur ska de olika gruppernas behov prioriteras?
Therese ondgjorde sig över att jag skrev att alkoholister är ”sjuka”. Jag har lite svårt för definitionen att just den gruppen av missbrukare klassas som sjuka medan heroinister och kokainister är ”friska”. Vad är extremt feta då? Är spelberoende också ”sjuka”? Var går gränsen till en sjukdom och vad kan samhället begära som egen isats för tillfrisknandet?
Jag är också lite nyfiken på var ni tycks tro er finna alla de frivilliga inom vården som skulle ta det som sitt hjärtefråga att hjälpa just missbrukarfamiljer. Det finns ju massor med barn till exempelvis cancersjuka som också behöver samhällets stöd och hjälp. Vilken socialsekreterare orkar älska alla alkoholistungar friska igen? Vilken psykolog kan uträtta underverk genom att bygga upp allt det som missbrukande föräldrar har förstört under barnens uppväxtår?
Ni är rörande överens om att missbrukare inte väljer att missbruka. Där har vi diametralt olika åsikter. Jag anser att det är precis vad han/hon gör. Väljer och prioriterar. Precis som förälder som stannar på jobbet istället för att hämta ungen på dagis. Även han har ett val.