Man måste lyssna med ögonen

En liten flicka kom hem från skolan med en teckning som hon hade gjort på en lektion. Hon dansade in i köket där hennes mamma höll på att laga middag.
”Mamma, vet du vad?” ropade hon och viftade med teckningen.
Mamman tittade inte upp.
”Vadå?”, sa hon med uppmärksamheten på grytorna.
”Vet du vad?”, sa barnet igen och viftade med teckningen.
”Nej, vadå?”, sa mamman med uppmärksamheten på tallrikarna.
”Mamma, du lyssnar inte.”
”Jag lyssnar, hjärtat.”
”Mamma”, sa barnet. ”Du lyssnar inte med ögonen.”

Den här berättelsen är ur en predikan ur nya boken Alberts sista önskan av Mich Albom. Ni vet bestsellerförfattaren till Tisdagarna med Morrie.
Och den fick mig att tänka till rätt mycket i går. För precis sådär gör jag. Det är lätt hänt med tre barn. Det är lätt att glömma att man måste lyssna med ögonen också.

2 kommentarerSkriv en kommentar

  1. Visst glömmer man lätt sånt. Skönt ändå att barn förlåter så lätt, bara man sedan spenderar en liten stund med att verkligen lyssna. 🙂
    .-= AnnaAs senaste blogginlägg: ..Vissa dagar… =-.

  2. Ja, de är förunderligt fina, ungarna. I går berättade jag för Elliot om den här berättelsen, om att jag har tänkt på det. Och bara det gjorde att han blev alldeles skuttig i stegen.
    De fattar ju att man försöker, att man inte alltid gör rätt, men att man försöker. Och att det är det viktiga.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.