”Oh… blir varm om hjärtat, ett nytt litet liv…underbart! Blundar och försöker förtränga den där rösten urmodern” som finns någonstans inom mig. Hon, urmodern, har en underlig förmåga att med saknad i rösten sätter frön av saknad. Skakar lite på huvudet och kommer tillbaka till verkligheten när min/vår (Skruttens) underbara lillasyster, talar om att hon faktiskt är här nu och vill ha mat. Tiden med ”magen” är förbi och hur underligt det än låter, saknar jag den en smula… galet eller hur… Hoppas att ni har det gott :)”
hälsningar Skruttens mamma
Svar: Ja, det är underbart – och nu är det bara tre veckor kvar. Sista gången. Jag försöker verkligen njuta. Njuta och spara i hjärtat, sådär så man alltid kan plocka fram sin inre skattkista och öppna den och minnas…
