Jag lider av rattskräck

(Krönika i Allas Veckotidning, februari 2009)

Kvinnor kör som höns, heter det. För min del så stämmer det. Jag skulle bli livrädd om jag mötte mig själv på vägen. Men jag har, som tur är, inget körkort.
Varför har du inget körkort? Du är väl en vän av kvinnlig frigörelse? undrar Anna i Lund.
Ja, visst. Sanningen är att jag har rattskräck. På riktigt. Jag får panik varje gång jag sätter mig bakom ratten, startar bilen – och eländet börjar rulla!
Kanske hade det gått bra om jag hade fått köra i 20 kilometer i timmen, även på motorvägar, och om jag fick vara alldeles ensam på vägarna. Då hade jag kunnat puttra fram genom tillvaron, lite som med Farfars bilar på Gröna Lund.
Ibland tror jag att jag borde ha blivit född i början av 1900-talet, då när man fortfarande kunde ha hela vägen för sig själv. På den tiden när det till och med gick en man med flagga framför bilen för att varna fotgängarna.
Nuförtiden finns det en massa andra dårar ute på gatorna. Bilister i stora dödsmaskiner som kör för fort, kör rattfulla – eller bara handlar helt irrationellt trots att de är spiknyktra.
Förra året åkte 230 000 fartsyndare fast. Om man därtill lägger alla de som kör rattfulla eller påverkade av andra droger så är det underligt att någon normal människa vågar ge sig ut på vägarna.
Att inte fler människor får sätta livet till är en gåta. Eller ett rent under. Hur man nu vill se det. Livsfarligt är det i alla fall. Jag kan till och med sitta i baksätet och be till Gud när Gunnar gör en omkörning.
”Men jag har ju fri sikt. Det är ingen fara!”, säger han.
Vad är det för fel och ligga kvar och småfisa bakom en lastbil? tänker jag. Så himla bråttom har vi inte.
Så fungerar min hjärna. En del av det beror säkert på att jag har tvingats åka med både mina föräldrar och deras bekanta när de kört på fyllan. När jag var liten drömde jag mardrömmar om att jag körde bil och att allting, precis allting gick snett. Plötsligt hoppade ratten av. Eller också fungerade inte bromsarna. Eller också kunde bilen svänga till vänster, när jag svängde åt höger. Sådär höll det på. Natt efter natt – och alltid med katastrofal utgång. Jag vet inte hur många barn och gamla som jag har kört över i mina drömmar.
Men jag önskar att jag kunde komma över min rattskräck. För en 43-årig trebarnsmamma skulle det vara rätt praktiskt att ha ett körkort.
Jag har försökt att ta körlektioner, hos världens snällaste bilskollärare i Malmö. Men lektionerna slutade oftast med att jag fick en panikattack på motorvägen och gjorde en burnout så hela ekipaget höll på att hamna i Danmark.
Kanske skulle jag våga försöka igen om de svenska trafikpoliserna började göra som i Kuznetsk i Ryssland. Där har de tagit präster till hjälp. En ortodox präst följer med poliserna ut på vägarna. Varje gång en fartsyndare eller rattfyllerist åker fast får de inte bara böter av polisen – de får också andliga råd av prästen. Och inte nog med det. Prästerna stänker även heligt vatten i farliga korsningar.
Knasigt? Tja, det kan man tycka. Men antalet olyckor har minskat med en tredjedel sedan det här systemet infördes.
I väntan på svenska vägpräster får jag sitta kvar i baksätet och blunda och be till Gud. Eller Gunnar.
”Kan du inte köra lite långsammare, snälla?”