I dag berättar Malin Berghagen i Expressen om en abort hon gjorde på 90-talet, och som hon ångrar så. Det var ett misstag och hon mådde så dåligt och…
Men varför är det alltid så?
Varför måste alla som har gjort en abort må dåligt och ångra sig?
Varför är det inte okej att söga att ”jag har gjort abort och det var det bästa jag har gjort?”
Eller åtminstone något mitt PMellan?
Varför är det fortfarande så fruktansvärt ”okvinnligt” att göra abort? Jag funderar mycket över det just nu.
4 kommentarer
Det där är intressant. Jag har varit förskonad från att behöva göra abort, men det har varit falskt alarm några gånger när det verkligen INTE passat att få barn – för ung, fel kille, flera möjliga pappor, inget fast sällskap, you name it. Och det jag kände då var ju total panik att stå där med med en eventuell unge i magen! Den ville jag absolut inte ha! Och även om jag var rädd för aborten och för den taskiga behandlingen man fick av personalen på MVC och de på sjukhuset (man hörde ju hur ens kompisar skuldbelagdes när de var tvungna att göra abort), så var abort det enda jag kunde tänka mig. För barnet var INTE välkommet just då. Jag såg det inte ens som ett barn! Sen kom mensen efter några dagar, tack gode gud, men jag är övertygad om att jag hade gjort aborten och känt att det var rätt om jag varit tvungen.
Nu däremot, 15 år senare, i ett lyckligt förhållande med tre underbara ungar, skulle jag inte göra abort, trots att vi säger att det är bra nu. Om det skulle ske en ”olycka” så skulle det barnet vara välkommet – men det är ju för att förutsättningarna är så enormt annorlunda nu.
Tack Hillewi, underbart att läsa. Jag mådde dåligt över att jag INTE mådde dåligt, att jag inte var förkrossad. Istället var jag lättad, men kände skam för så skulle man inte känna! Hade dålig ekonomi och befann mig i ett förhållande som endast funnits i en månad när graviditeten uppenbarade sig.
Det är nog som du skriver att det är okvinnligt att göra abort. Istället för att skapa liv så tar man bort det, brukar våld. På sin egen kropp dessutom. När man istället borde vara mjuk och omhändertagande, det som samhället förväntar sig.
Idag skulle jag nog tänka annorlunda om jag blev gravid. Ekonomin är bättre och jag har ett stadigt förhållande. Jag är säker på att jag inte hade befunnit mig här om jag valt annorlunda.
Jag har gjort två aborter, och har inte mått dåligt. Den första gången var jag för ung för att bli mamma och jag var inte tillsammans med killen ifråga. Den andra gången blev jag gravid av misstag, min spiral hade nästan ramlat ut. Tanken fanns att behälla barnet, men efter en del prat så valde jag abort. Mitt ex terrade oss, så jag hade väl i slutändan blivit sönderstressad till missfall…
Man kan ju tro att när man var ung så skulle en abort vara traumatiskt, men det var helt okej. Och inte har jag gått och funderat på den heller genom åren. Finns liksom ingen anledning att älta ett beslut som jag tog. Och som jag innerst inne visste var rätt. Om jag får vara lite hård och kall, så undrar jag om inte en del vill älta saker och få uppmärksamhet för vissa val de gjort i livet? Lite tycka-synd-om-syndromet. Jag gillar inte det!
Jag gjorde en abort för ett antal år sedan. Inte för att jag var för ung, men för att relationen jag levt i under sju år tog slut i samma veva, jag var arbetslös, i stort sett bostadslös, mådde skruttigt mentalt och tyckte att ett barn förtjänar en bättre start.
Jag ångrade mig inte då, även om jag sörjde, men jag misstänker att jag kommer att behöva bearbeta det igen om det skulle visa sig att det var min enda chans att få barn…