I dag fick jag ett tänkvärt mail från förskoleläraren Ana. Här är ett litet utdrag:
”Hej Hillevi!
Det här med förskolan är alltid en känslig fråga. Men jag kan väl säga så här att den har förändrats till det sämre på de sista 20 åren. Jag tror att förskolan är bra för barnen, men det måste vara med måtta. Tror inte att barn mår bra att vara 55 timmar i veckan på förskolan. Och föräldrarna är alltid det som ska vara den viktigaste biten för barnen.
För 20 år sedan jobbade nästan alla som hade barn på förskolan deltid (någon i familjen). Idag är det en sådan statusjakt så att jobba deltid är inget att ens tänka på. Förr fick barnen vara sjuka och vara hemma, idag ska man tillbaka så snabbt som möjligt (feberfri dag kan man glömma). Föräldrar är rädda att barnen ska missa något om dom är borta från förskolan. Men halvsjuka barn får inte ut något av sin dag ändå. Jag har träffat på barn som inte fått en enda dag ledigt under 4-5 år föräldrarna hade eget företag som var igång hela året. Jag tror alla behöver sin vila och avkoppling.
Att få vara hemma och inte göra ett dugg, man behöver inte springa på drösvis med aktiviteter för barnens skull. De som har mest aktiviteter är oftast dom som har 55 timmar på dagis (helgerna är fulltecknade med saker).
Njut av tiden att inte göra någonting, att ha en kompis hemma och bara leka är helt underbart för barnen. Den naturliga leken är det viktigaste som finns för barnens utveckling. I dag känns det som om det är föräldrarnas behov som är det viktigaste och inte barnens. Men tiden med småbarn går så fort, njut av tiden.
/…/
Jag fortsätter att följa dig och din familj på bloggen tack för att jag får vara en del av er vardag. Ha en skön dag
kram Ana”
Svar: Tack snälla Ana. Det är ett långt och klokt mail jag har fått av dig. Och jag tror att det är nyttigt för oss föräldrar att få höra att barn måste ta det lugnt. Jag blir lika arg varje gång jag hör att föräldrar skickar sjuka barn till dagis. Som sagt, på vår dödsbädd tror jag inte att många av oss kommer att säga att vi ångrar att vi inte spenderade mer tid på kontoret…
4 kommentarer
Ja men fy alltså, att man inte VILL vara med sina barn jämt är en gåta för mig.
Har också stött på en liten kille som inte fick en enda ledig semeseterdag på sommaren och jag grät blod över den lilla gosingen.
Han var också bråkigast av alla, undrar varför!?
Visst kan det vara jobbigt att ha dem hemma längre perioder om man inte har så mkt på schemat, men varje gång jag lämnar mina barn så tar det inte lång stund innan jag börjar längta efter att få krama o pussa dem igen.
Ironiskt nog blir socialgrupperna mer jämlika på detta sätt: de allra fattigaste föräldrarna KAN inte vara med sina barn – och socialgrupp ett VILL inte missa något på jobbet. Alltså får dessa ungar tillbringa längst tid på dagis. Alternativt att ungarna i soc.grupp 1 har en barnflicka som hämtar dem.. Föräldrarna har ju lärt sig att barn behöver andra jämnåriga att umgås med 😉
Föräldrarna i Sverige tillbringar i genomsnitt 8 minuter per barn/dag. Nu har man introducerat en föräldrakurs (DN) där föräldrarna belönar barnen med mer gemensam tid om de är snälla. Vad händer om barnen inte lyder? Drar man ner den gemensamma tiden till noll?
Klart barn ska få vara lediga och helst inte ha för långa dagar i förskolan/på fritids, med jag blir så trött på allt tjat om att man inte VILL jobba deltid på grund av något som kallas statusjakt. För oss är det heltid eller arbetslöshet som gäller. I våra jobb accepteras det inte att jobba deltid, så enkelt är det. Lägg sedan till pendling eftersom det är omöjligt att få ett jobb där man bor, och vips är man uppe i ca. 50 h/vecka barnomsorg. Och förresten, vilka är det man förutsätter ska gå ner i arbetstid och därmed få sämre villkor, jo mammorna! Ingen ifrågasätter en pappa som jobbar heltid!
Jag och min man jobbar båda i princip heltid och hade båda lång pendling till jobbet förut, ändå har våra barn max sju timmar på dagis per dag (8-15 el. 9-16) och det beror på att vi förhandlat med våra arbetsgivare och går om varandra med tidiga morgnar och sena kvällar, allt för att kunna ha barnen hemma så mycket som möjligt. Jag inser givetvis att folk inom vården eller inom handeln, exempelvis, inte kan rucka sina scheman, men de med friare yrken, de som jobbar på kontor eller som hantverkare (vissa iaf), kan ofta flexa, iaf om de diskuterar med sin arbetsgivare. Och sen handlar det som vanligt om att de vuxna i familjen HJÄLPS ÅT. Min man är på jobbet sex om morgonen för att kunna hämta klockan fyra. Och de dagar han lämnar börjar han först nio, medan jag i min tur har jobbat sen tidig morgon för att kunna hämta klockan tre. Och så växlar vi varje dag.
Vi har även som regel att våra tre barn bara får ha en aktivitet var, och det först när de själva efterfrågar det. Övrig tid är vi bara tillsammans (givetvis är lekkamrater tillåtna också). Vi prioriterar vår familj. Barnen har vi inte skaffat för att lämna bort dem all deras vakna tid. Vi pusslar på somrarna också för att få längsta möjliga ledighet – ibland kan det vara fem veckor, ibland i alldeles exceptionella fall med föräldraledighet + semester åtta.
Jag inser GIVETVIS att en ensamstående, heltidsarbetande förälder inte kan få ihop det som vi kan. Förutsättningen för oss är ju just att vi kan hjälpas åt!