Mörkerkörning

Modern hade läst någon krönika av Linda Skugge och fått dåligt samvete för att hon förnekade sitt barn Naturen.
”Vi måste åka ut på landet i helgen!”, sa hon till fadern.
Det passade honom bra eftersom barnet och fadern hade drabbats av höstblåsor och tvingats vara hemma från dagis och ändå inte kunde komma på mer att göra i stan.
De tog alltså sin lilla Ford Fiesta från 1987 och packade den full och for ut till Roslagen. Barnet tycker det är tråkigt att åka bil. Modern får knappt plats med sin mage bakom fadern. Men eftersom det bara är två dörrar orkar hon inte åla sig in bakom barnet, så det får vara tvåhundra kilos övervikt på styrbordsidan.
Strax utanför Norrtälje hade barnet börjat banka på rutan för att få komma ut. Han försökte även leka Houdini och ta sig ur barnstolen. Men modern lyckades distrahera honom med en chokladbit och efter en bensträckare och en kokt korv kunde de fortsätta sin resa till Naturen.
Barnet var glad hela eftermiddagen. Det tog honom flera timmar att hissa och hala flaggan och plocka ut allt ur garaget och slänga ut på gräsmattan. Inklusive allehanda viktiga nycklar och skruvar och muttrar som hela familjen troligtvis skulle ägna nästa sommar att trampa på.
De hann med en sväng till stranden också. Ett Smultronställe, väl utmärkt på kartan. Barnet kastade sand och lera i vattenbrynet i fullkomlig harmoni och modern kände sig äntligen som en God Moder.
Det var inte förrän på kvällen helvetet började. Barnet ville inte somna. Det var för mörkt och det var för hårda sängar och det luktade fukt och han var inte hemma och han tänkte banne mig inte sova på det här stället, för nu ville han heeeeeeeeeeeeeeeeeeem! De fick honom inte att slockna förrän efter 23-nyheterna.
Då var de så utmattade själva att de hade kunnat sova stående.
Men inte ens det fick de. Ty barnet vaknade en gång i halvtimmen och tyckte det var för mörkt och var sjutton var alla gatlyktor och den gosiga sängen och det gosiga täcket och alla hans leksaker och han ville heeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeem!
På morgonen kände sig modern och fadern som om de hade blivit överkörda av varsitt tåg. De orkade knappt prata med varandra. Men modern kände på sig att fadern gick och muttrade något om att det här hade varit hennes idé.
De skulle stanna två nätter till. Modern fattade inte hur de skulle överleva.
Sömngångaraktigt gjorde de några utflykter. En till bryggan i Simpnäs och köpa kvällstidningarna och fika. Det gick bra. Kaféet hade bara öppet mellan elva och två. De var ändå de enda gästerna.
Modern suckade.
Hon satt apatiskt på gräsmattan och tittade på när barnet och fadern halade och hissade flaggan. Halade och hissade flaggan. Halade och hissade flaggan… Till slut stod hon inte ut längre.
”Måste vi stanna ända till på söndag?”, sa hon med gråten i halsen.
”Nej, herregud nej”, sa fadern.
Vid sextiden klämde de in sig i den lilla Ford Fiestan för att åka hemåt.
Det skulle ta drygt två och en halv timme. Redan efter tjugo minuter började barnet skrika i falsett. Inte för att han var olycklig. Snarare för att han var totalt uttråkad.
”Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih!” skrek han så det slog lock för öronen.
Modern och fadern försökte ignorera det.
”Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih!”, skrek barnet.
När han hade skrikit femtioelva gånger utan att det gav något synbart resultat (men både modern och fadern var säkra på att de hade fått kronisk tinnitus), så började barnet försöka kravla sig ur barnstolen igen. Han fick ut ena armen innan modern hann stoppa honom och sedan fick hon brottas med barnet ända in till Norrtälje.
Där stannade de för att ånyo köpa korv. Moderns stresshormoner var redan i taket. Hon satt och väntade i bilen och försökte andas lugnt. Det skulle nog gå bra, det här, det skulle nog gå bra. Det var inte så långt kvar, det skulle nog gå bra.
Men Norrtälje ser inte alls likadant ut i mörker som i dagsljus och rätt vad det var så hade fadern tagit av på helt fel ställe och de befann sig på en slingrig landsväg i totalt mörker.
”Vi skulle nog ha svängt höger vid McDonalds”, sa modern.
Fadern gav henne en mördarblick i backspegeln.
”Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih!” skrek barnet och modern försökte göra vägen rakare och ljusare med hjälp av ren tankekraft. Det gick inget vidare.
”Vi måste nog vända”, sa modern.
Fadern suckade – men gjorde som hon sa.
Han körde in på något som såg ut som en stubbåker.
”Akta så vi inte kör i diket! Akta, så vi inte fastnar i leran och inte kommer loss! Akta!”, sa modern.
Fadern morrade i framsätet och stoppade in två nikotintuggumin på en gång.
”Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih!” skrek barnet.
Efter ett par kilometer hittade de en skylt som det stod Stockholm på. Fadern tog svängen med fyrans växel. Modern gjorde korstecknet i baksätet. Barnet var för en gångs skull tyst. Chockad, förmodligen. Men vägen visade sig vara någon gammal, slingrig väg till Stockholm och barnet fick ny kraft.
”Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!”, skrek han.
Det var totalt beckmörkt på den smala vägen. Fadern fick köra med helljus – ända tills det kom någon mötande. Då bländande han av. Men det gjorde inte den mötande idioten – så fadern var nu inte bara döv efter barnens alla skrik utan också förblindad i tre sekunder vid varje möte.
”Titta tre älgar!”, sa modern glatt. Hon hade inte set älgar sedan 1996.
Fadern girade hastigt.
”Nej, jag menar på åkern”, sa modern som krampaktigt höll sig i faderns nackskydd.
”Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih!”, sa barnet och började kasta sig av och an i barnstolen i något slags epileptiskt tvåårsanfall. När inte det hjälpte tog han fram en pinne ur stolsfickan och började slå på fadern.
”Men för helvete!”, sa fadern som inte svär i onödan.
Barnet skrek nu i precis alla tonarter som fanns och försökte brotta sig ur barnstolsbältet. Modern brottade tillbaka från baksätet. Hennes hormoner var nu på någon slags mördarnivå och svetten rann. Hon sjöng barnvisor, men det hjälpte föga. Fadern satt tyst och oerhört koncentrerad på sin mörkerkörning. Ingen av dem minns hur de lyckades ta sig till Stockholms förorter. Men plötsligt fanns det någon slags belysning på vägarna. Äntligen kunde de se vart de var på väg. Äntligen kunde de släppa ner axlarna och luta sig tillbaka i sina säten.
”Tack gode gud för lite civilisation”, suckade fadern.
”Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih!”, sa barnet och slet ner solskyddet. Ty han tänkte inte sluta protestera förrän de var hemma vid sin egen port. Då, och bara då, kunde han känna sig på betryggande avstånd från den hemska, mörka oberäkneliga Naturen.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.