Hur hittar man den rätte?

(Krönika i Allas veckotidning 29 nov 2007)

Tv-rutan fylld av bönder som söker fru och ensamma mammor som söker en ny pappa till sina barn och Babben Larsson har förvandlat sin talkshow till en enda stor kontaktannons.

Men hur hittar man den rätte? undrar Nettan i Göteborg.
Hade ett enkelt svar på det skulle jag bli miljonär. Men jag tror att det handlar om att man har kommit fram till rätt plats i livet.
Ni som känner till mig vet att jag kommer från en trasslig bakgrund, med två alkoholister som föräldrar – och allt vad det innebär när det gäller att forma ett barns självbild. Hela mitt liv har jag letat efter någon som skulle klara av att älska mig, fast jag bar på ”förbannelsen”, den att kvinnorna i min släkt nog inte var värda att älskas.
Det var inte så konstigt då, att jag sökte mig till destruktiva män med missbrukarbeteende. Det var ju det jag kände igen. Jag ville ha den passionen, med himmelska höjder och helvetiska avgrunder.
Men ångrar jag mig i dag, hade jag velat vara utan något av dessa förhållanden? Nej. För i varje relation så har jag lärt mig något om mig själv och hur förhållanden fungerar. Eller inte fungerar. Jag har brutit upp och letat vidare.
Och Gud ska veta att jag har letat. På arbetsplatser och personalfester. Vid mjölkdiskar och tvättomater. I clownkostym, fallskärm och grodmansdräkt. Jag har till och med provat kontaktannonser, på den tiden det fortfarande var lite skamligt.
Jag fick jättemånga svar. Men klick sa det aldrig. En del var för tråkiga, andra för konstiga. En kille gav mig en jättestor hängmatta som det stod Knorr på. Jag behöll hängmattan men inte killen.
Så hur gjorde jag och Gunnar?
Jag tror att vi båda var redo. Det fanns ett fönster i våra hjärtan som hade öppnats för någon som var som vi. Lite kantslitna men beredda att satsa, och framför allt var vi beredda att klä av oss alla fasader. Vi körde inte med något spel. I stället så har vi ända från början varit oerhört rädda om varandra.
Det började med ett mail och en praktisk fråga.
Han kunde inte svara på den frågan, men avslutade sitt brev med ”puss”. En vecka senare hade vi skickat flera hundra mail och sms till varandra. Det var som om alla bitar plötsligt föll på plats. Som om hela mitt liv hade varit en resa fram till Gunnar.
Efter bara tre månader var jag gravid, vilket ställde helt nya krav på vår relation. När jag var sådär hormonstinn och hysterisk och fick fullkomligt spader på hans ungkarlsmanér. Om han inte lärde sig skura och tvätta så skulle det här förhållandet gå rakt åt pipan!
Han blev naturligtvis livrädd och trodde att jag skulle lämna honom. Och jag var rädd för att förbannelsen hade kommit ikapp mig igen. Det var då det där med att vara rädda om varandra blev så viktigt. Vi pratade – och lyssnade, pratade och lyssnade.
Nu har vi varit ihop i fem år och har två barn och ett till på väg. Och vi är mer kära än någonsin. Nu har han förresten varit borta en lång stund.
”Vad gör du för något?”
”Jag skurar under badkaret! svarar han.
Sa jag att jag älskar honom?

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.