(Krönika i Allas 17 jan 2008)
Många gånger sedan min självbiografiska roman Kärleksbarnet kom ut har jag fått frågan: Men hur gör man för att gå vidare? Hur slutar man älta?
Jag har ju själv gått i terapi halva mitt vuxna liv. Men varje gång det började brännas hoppade jag av. Jag fixade inte riktigt att braka igenom. Då.
Inte förrän jag var 37 år och träffade Gunnar. Han var tryggheten personifierad. Utan honom hade jag aldrig vågat skriva boken. För när jag skrev den gick jag sönder. Varje dag. Han plockade ihop mig när han kom hem. Vissa dagar kunde jag inte ens prata, så förtvivlad var jag.
Och ändå. Den där boken är bland det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Äntligen fick den där lilla flickan i mig tala till punkt. Hon fick berätta hela sin historia, från början till slut, utan avbrott.
Sedan, när jag kom ut på andra sidan, när boken var klar, när jag stängde igen sista sidan, då var det plötsligt över. Det var nästan en religiös upplevelse. Jag behövde inte älta det längre. Det fanns inte längre några familjehemligheter som kunde skrämma mig. Jag hade suddat bort skammen. Jag var fri.
”En kompis till mig hade en väldigt trist barndom med mobbning, och trista pojkvänner. Det har naturligtvis präglat henne jättemycket, men ibland känns det bara för mycket. Jag tycker jättemycket om henne, men nu tycker jag att hon ältar för mycket och skyller alla bakslag på sin uppväxt. Vad ska jag göra? Jag vill ju behålla henne som väninna, men orkar knappt träffa henne som det är nu”, skriver Lisa i Filipstad.
Ja, det där känner vi alla igen. De där människorna som bara ältar och ältar och aldrig kommer vidare.
Först försöker man lyssna och komma med bra råd. Sådär tio-tjugo-trettio gånger. Sedan ger man upp, och föreslår att de kanske ska gå i terapi. Det vill de sällan. För de vill gärna ha något att skylla på när de själva gör fel eller åker på ett bakslag i livet. Jag tror att det handlar om rädsla. Rädsla för att braka igenom. Rädsla över att tvingas se vilken roll och eget ansvar man faktiskt har haft för att det har gått fel i livet.
Det kan vara riktigt läskigt. Värre än en skräckfilm. Och ingen kan tvinga en människa att våga se sig själv i spegeln.
Så vad gör man? Jag brukar numera hålla samtalen med dessa personer väldigt korta. Så fort de kommer in i på ”fel” spår, byter jag ämne och avslutar samtalet med en kort men effektiv ursäkt. Jag har för länge sedan upptäckt att det är fullkomligt meningslöst att slösa tid på dessa ”offer” som för alltid har fastnat i sitt eget navelludd.
Då använder jag hellre den tiden till att umgås med mina och andras barn. De är för övrigt världens bästa – och billigaste – terapeuter.
Som min väninnas åttaårige son. När hon hade ältat sin kärleksplåga i nästan ett år och berättade för sonen att hon var lite orolig över hur det skulle kännas att gå tillbaka till jobbet, där den olyckliga kärleken också arbetade, då funderade åttaåringen en stund, innan han kom på den briljanta idén:
”Mamma, du kan ju alltid klä ut dig!”
