(Krönika publicerad i Allas Veckotidning 2009)
Barn och dess matvanor är ofta en källa till frustration för sin omgivning. Och jag småler igenkännande när jag läser frågan från Gun-Britt i Sundsvall:
”Min dotter och jag har olika uppfattningar om hur man ska handskas med barn som är petiga med maten. Jag tycker att de får äta det som dukas fram. Hon ställer sig och lagar en rätt till varje barn. Vad tycker du, ska man verkligen skämma bort barn på det viset? ”
Kära Gun-Britt. Om du bara visste hur mycket jag har stått och svurit i köket åt treåringar som bara dänger tallriken i väggen. Det finns få saker som är så frustrerande. Då gäller det att idka självkontroll och gå ut i köket och spola kallt vatten över huvudet. Och räkna långsamt.
För det här handlar lite om hur vi kvinnor blir ”uppfostrade” till att bli goda husmödrar. Det börjar ofta redan på bvc när sköterskorna bestört säger ”nämen, har ni inte börjat med smakportioner än!”
Oj, vad man känner sig som en dålig mamma, hur bra det än känns att helamma den lilla söta bebisen. Det var inte förrän med tredje barnet som jag slutade lyssna till sådant trams. Man märker nämligen när barnet behöver mer mat. Då blir det hungrigt och gnälligt och äter med god aptit när det väl får smaka lite barnmat.
Dock ofta bara en sorts mat. Eller möjligtvis två. Det ska vara samma, samma, samma i all evighet. Sådär så vi vuxna tänker att nämen gud, vad de stackars smaklökarna måste dö av tristess. Men barn äter samma mat av rena överlevnadsskäl. De vet att ”det här är säkert, det här känner jag igen, det här blir jag inte dålig i magen av”.
Men påtryckningarna från omgivningen fortsätter allteftersom barnen blir större. Köttbullar och korv är blaha, blaha. Moderna ungar ska kunna äta både indiskt, kinesiskt och thailändskt. Helst ska de kunna äta sig igenom en trerätters Nobelmiddag med rätt knivar och gafflar också.
Åtminstone om de ska klassas som Väluppfostrade.
Håhåjaja. Jag kan bli så trött på det där. Barn är olika. Punkt slut. Det kan finnas en miljon skäl till varför de inte vill äta. De kan vara känsliga för vissa födoämnen, som laktos, mjölkprotein eller gluten. De kan ha det trångt och tjockt i halsen. Den framdukade maten kan påminna dem om något de åt en gång när de var sjuka. Det kan vara för mycket att välja på. Eller också kan de faktiskt vara proppmätta.
Som när jag förtvivlat ringde min man när vår äldste son var tre år.
”Jag får inte i honom någonting!”
”Nehej, vad har han ätit då?”
”Ingenting!”
”Ingenting alls?”
”Nej, bara en halv smörgås…”
Jag tänkte efter.
”…och ett glas mjölk…och en chokladboll… och ett smörgsrån med ost… och en bit pizza och…
Jag var rädd att han skulle svälta ihjäl och provade allting. Inte konstigt att han inte ville äta mer sedan.
Nu har jag för länge sedan lugnat ner mig. Vill sexåringen ha blodpudding morgon, middag och kväll så får han det. Vill treåringen ha korv med bröd till frukost så får han det också. För ärligt talat, varför skulle en prickig-korv-macka vara bättre än en kokt korv med bröd? Får jag bara lite lugn och ro vid matbordet är jag nöjd. Och ingen unga har någonsin dött av en överdos med blodpudding.
