Vi måste sluta curla för männen

Här är hela krönikan i Metro (bara för att ni ska fatta kommentarerna sedan):

I förrgår frågade fyraåringen om vi hade några kläder till bebisen när den kommer ut. Han var mycket bekymrad. Och i går väckte han mig med orden: ”Mamma, mamma, var ska bebisen sova? Vi har ju ingen säng till den!”
När exakt förlorar pojkar den där förmågan till att tänka framåt, att ligga ett steg före? Det kan jag inte låta bli att undra när jag läser Gunilla Bergenstens roliga och rasande bok ”Familjens projektledare säger upp sig”.

Jag brukar skryta med min fantastiske man som är så jämställd. Som tar halva föräldraledigheten och gör minst hälften av alla våra hushållsnära tjänster. Men det är fortfarande jag som gör alla listor, köper födelsedagspresenter och barnkläder och håller reda på var alla grejer finns.

Hur sjutton blev det så? Jag är egentligen fullkomligt usel på hushållssysslor. Jag kommer från ett dysfunktionellt hem som under långa tider liknade en knarkarkvart. Varför är det ändå bara jag som vet att om man skurar golvet så bör man samtidigt torka av listorna och skåpluckorna?

Varför är det bara jag som ser när kylskåpet måste rensas och torkas ur? Min man, däremot, som är uppvuxen med en närmast pedantisk ensamstående mamma, har inte snappat upp något av detta. När jag påminner honom för hundrafemtioelfte gången säger han, precis som Gunilla Bergstens man: ”Jag glömde det.”

En gång i halvåret har vi en uppgörelse om det här. När jag har fått nog och tycker att det är så förbannat orättvist. För jag vill verkligen inte vara en tjatkärring. Jag vill inte bli hans morsa. Jag vill inte ens behöva bli förbannad. Och jag vägrar tro att det beror på att han är mer korkad än jag. För det är han inte.
Efter de där urladdningarna skärper han sig ett tag. Och försöker hinna se det som jag ser innan jag ser det. Det går skitbra. Ett tag. Och sedan glömmer han igen.
Vad beror det på? Jag frågar min man. Han kliar sig generat i skägget. ”Lättja, tror jag. Och för att vi kan.”
Det talas så mycket om att vi curlar för våra barn, men ingenting om hur vi kvinnor curlar för våra män. Vi måste sluta upp med det! Genast. Vi måste våga släppa taget – och öva oss på att säga den manligaste av alla repliker: ”Jag glömde det.”

+ Belinda Olsson – vår nya tv- och bloggstjärna.

– Kd:s närmast anala inställning till homoäktenskap.

2 kommentarer

Det sitter inte i könet. Det är individuellt och varierar inte bara med generna utan med en massa andra faktorer.
Den kanske viktigaste aspekten är att det INTE FUNGERAR att dela ansvaret rakt upp och ned. En person måste ta och ha ansvaret, ska man dela får man dela upp ansvarsområdena mellan sig.
På en arbetsplats skulle man väl aldrig låta två personer ha det yttersta ansvaret för samma sak? Eller att alla är ansvariga för allt? Delat ledarskap är inget ledarskap, brukar man säga i näringslivet. Det ligger väldigt mycket i det.
Det senaste halvåret har det blivit ombytta roller i min familj. Numera är det jag som har örnkoll (hyfsat, i alla fall) eftersom min fru börjat på ett nytt och ganska krävande jobb. Tidigare har mitt jobb varit mer krävande och då fick min fru ta ett väldigt stort ansvar.
Och numera är det även jag som får små utbrott för att hon inte hjälper till. Fast bara små…