Oj, vad många reaktioner!

Jösses, vad många mail och kommentarer jag fick på mitt inlägg om inseminationer för ensamstående kvinnor.
Jag ska försöka svara på de flesta i morgon, men redan nu vill jag säga att jag naturligtvis inte menar att inseminationsmammor är sämre än andra mammor. Och självklart är era barn högt älskade och efterlängtade. Tror jag det!
Jag hade mycket väl kunnat vara en av er, för så tänkte jag när jag var trettio och ännu inte var i någon fungerande relation. ”Har jag inte hittat någon innan jag blir 35 så får jag väl fixa det själv.”
Så naiv var jag.
Nu vet jag så mycket bättre. Om så många barns pappalängtan – och hur svårt det kan vara som ensamstående mamma. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen: Ensamstående föräldrar är mina hjältar, jag fattar inte att ni orkar. Bara detta att inte dela sjukdomsnätterna med någon, eller glädjefnatten över en stark bebisnacke.
Men det är inte de individuella besluten jag vänder mig mot. Alla kvinnor som åker till Danmark eller andra länder har starka skäl och övertygelser. Det har jag all respekt för.
Men det är något konstigt med ett samhälle där vi säger att vi inte har tid att bygga upp relationer, att det är viktigare att få barn nu, fort, genast!
Då handlar det inte längre om barnen.
Vad som är bra för barnen.
Då handlar det om något som är grundläggande fel i hela vårt synsätt.
(Men som sagt, jag skriver mer i morgon.)

10 kommentarer

Jag vet inte om du tror att du gör något bättre med detta inlägg? Vad du i själva verket gör är att totalt nedvärdera oss. För vad skriver du? Jo, att du skulle ha kunnat vara en av oss. Men att det var när du var naiv och att du vet så mycket bättre nu. Vilket innebär att du anser mig, och mina medsystrar, vara naiva och veta så mycket sämre än du.
Att barn KAN längta efter en pappa, det är alldeles riktigt. Men det är långtifrån självklart. Barn kan längta efter väldigt mycket. De kan längta efter syskon. Efter att få vara enda barnet. Efter husdjur. Efter far- eller morföräldrar. Efter vänner. Efter mammor. Eller efter pappor. Det betyder inte att de far illa. Det betyder inte heller att deras liv hade varit bättre om de haft det de längtar efter.
Och att förbjuda ensaminsemination för att det är svårt att vara ensamstående förälder – ja, ska alla barn till frånskilda in på barnhem då, så att deras föräldrar slipper vara ensamma om ansvaret? Vi kanske skulle låta var och en själv avgöra om hon klarar det ansvaret eller ej. Och just den delen av debatten kanske skulle kunna anses avgjord av det enkla faktum att ensamstående faktiskt får lov att adoptera?
Du kanske inte anser att jag är en sämre mamma än du. Men du anser klart och tydligt att jag inte borde ha fått bli mamma överhuvudtaget. Och man kan ju undra vad som får dig att tro att du har rätten att sitta till doms över andra på det viset?

Men, skrev inte Hillevi precis att det INTE var de individuella besluten hon ville ta upp till diskussion, utan en samhällelig attityd där det påstås att barnet är i fokus, men låter mer som att det är den vuxnes behov som måste tillfredsställas?
Citat: ”Men det är något konstigt med ett samhälle där vi säger att vi inte har tid att bygga upp relationer, att det är viktigare att få barn nu, fort, genast!Då handlar det inte längre om barnen.
Vad som är bra för barnen.”
Det är väl en ganska intressant och viktig punkt att ta upp till diskussion? Vad man sedan kommer fram till är ju en annan sak! 🙂
Gott slut på 2008!

Nu är det ju så att om man skriver i ordalag av att man hade kunnat fatta samma beslut som en annan kvinna när man själv var naiv och visste sämre, så betyder det ju faktiskt att man anser att den andra kvinnan ÄR naiv och vet sämre än man själv numera gör. Alltså kritiserar Hillevi mitt rent personliga val.
Sedan handlar det som Hillevi vill ha till en samhällsattityd för väldigt många av oss om en rent krass, brutal verklighet – vi HAR inte hur mycket tid som helst att bygga en relation! Vår fertilitet har ett bäst före datum som inte är förhandlingsbart. När klimakteriet sätter in kan vi inte längre få barn alls, och det blir mycket svårare för oss att bli gravida långt innan dess. Att då välja att skaffa barn ensam hellre än att gå runt och vänta på en drömprins som kanske kommer först när det är alldeles för sent, ja det är faktiskt ett helt privat val som har lite eller inget med samhällsklimatet att göra. Möjligen kan man kanske säga att det har med samhället att göra på så vis att man idag inte längre tvingas hålla tillgodo med den man man kan lyckas fånga, oavsett hur han behandlar en och hur kärlekslöst förhållandet är bara för att få sitt efterlängtade barn. I mina ögon är det ett framsteg. Men tydligen inte i Hillevis.
Jag undrar också över att det skulle vara något slags motsättning mellan att ha barnet i fokus och att tillfredsställa den vuxnes behov? Om jag inte tillfredsställt mitt behov av att bli mamma så hade min son heller inte fått all den kärlek och den alldeles utmärkta uppväxt han nu får. Han hade inte ens existerat. Så länge man älskar och tar väl hand om sina barn så ser jag verkligen inte problemet med att man även ser till sina egna behov och önskemål. Var är motsättningen?? Varför skulle det inte handla om barnen att vi väljer att få dem själva? På vilket sätt handlar det mer om barnen att råka bli gravid efter ett synnerligen kort förhållande, där man knappt känner varann? Jag tycker mig uppfatta ett viss mått av hyckleri i resonemanget, faktiskt.

Men, du har ju missuppfattat!!
För mig och väldigt många andra i den här situationen så HAR vi velat bygga upp en relation och verkligen letat efter mannen som både kan bli vår livspartner och pappan till våra barn. Men vi har inte hittat honom, i tid. 0ch eftersom kvinnors fertilitet har ett bäst före datum har vi tagit det här långtifrån naiva, och iaf för mig ganska svåra, beslutet att på ett ANSVARSFULLT sätt skaffa barn på egen hand. Det är otroligt noga genomtänkt och jag har då inte bara tänkt på min egen barnlängtan och den kärlek jag skulle kunna ge till ett barn (har inget än) utan också på vad jag kan erbjuda barnet i form av stöttande nätverk, ekonomi, manliga förebilder m m just för att jag vet att jag blir ensam förälder och försörjare (åtminstone till att börja med)
Jag tycker det är väldigt naivt att uttala sig till höger och vänster utan att ha ordentligt på fötter som du och Malin gör och dessutom fördomsfullt och inskränkt.
PS: Forskningen (som jag noga studerade innan jag gjorde detta val)har andra hänvisat till.

hrm… om nu den stora invändningen inte var annan än att ”det är så bråttom att skaffa barn NU” så har vi ju haft en lååång debatt om en massa saker (fast fortfaande – varför är ensamstående naiva???)
En av de saker jag tycker att Hillevi missar är att många, de allra allra flesta, som väljer att skaffa barn som ensamstående, är i den åldern då fertiliteten börjar dala rejält – man är runt 40. Det är inte att man inte VILL skapa en relation – det är det att man kanske inte hinner innan det är för sent.
Alla – män och kvinnor – som inte hittat sin livspartner vid 37-38-39-40 är inte misslyckade individer. Men om de inte har hittat personen de ser som en bra förälder till sitt barn då kanske de tar saken i egna händer.
En inte alls ovanlig bakgrund är att kvinnan varit tillsammans med en man som har barn i en tidigare relation (och anser att barnen var det bästa som någonsin hänt honom) – och som inte vill skaffa fler barn med denna kvinna. Hon stannar kvar men inser när hon börjar närma sig 40 att hon verkligen vill ha barn och lämnar relationen. Nu är det för sent att hinna träffa en man som vill skaffa barn – fertiliteten minskr med 50% mellan 38 och 40 – med ytterligare 50% till 41…
Det kan alltid dyka upp en pappa sedan – men det kan inte alltid dyka upp barn sedan…
Nej jag tror att Hillevi har fått det om bakfoten – och det inlägg hon säger att hon reageade på var ju missuppfattat – Christin HINNER inte skaffa en ny relatíon innan fertiliteten helt sätter stopp för möjligheten att få barn!

Men bygger du verkligen hela din knaggliga argumentation på ETT citat skrivet i en kortfattad tidningsartikel??? Har du ens läst hela reportaget?
Jag tycker inte om att bli reducerad till en enda sak som jag har sagt, en sak som du dessutom har missförstått! Argumentera du mot biologin om du kan – jag kan det då inte! Det är inte SAMHÄLLET som säger att det ”är viktigare att få barn nu, fort, genast!” som du väljer att skriva om det till! Det är BIOLOGIN som sätter gränserna för oss kvinnor som du kanske vet, och du bortser från hela sammanhanget. Kanske skulle du ta och sätta dig in i vad det handlar om innan du driver denna fråga vidare! Och ska du göra det så betackar jag mig för att vara ditt dåliga exempel, särskilt när du – som sagt – baserar dina åsikter på några futtiga lösryckta rader, och inte har en aning om vilka relationer jag redan har och vilka relationer jag tänker ”ta mig tid” att bygga för mig själv och för mitt barn när han eller hon väl är här!
Jag vill ha barn, precis som du – och det i sig verkar du ju nu i ditt andra inlägg inte ha några större invändningar PMot? – men faktum är att jag rent BIOLOGISKT inte LÄNGRE ”har tid” att vänta på att bygga upp den typ av stabila relation som jag anser krävs för att man ska försöka få barn tillsammans. Det finns alltför många exempel på vad som kan hända om man sätter barn till världen i en INSTABIL relation, tycker du inte?
Och inte handlar det om att jag har varit lat precis, men kärleksrelationer tar slut, åren går – det hände mig och det kan hända den bästa också, det försäkrar jag dig!
I affekt,
Fertilitetsturisten
http://www.fertilitetsturist.blogspot.com

Hej Hillevi,
jag är glad att du öppnar lite här i din kommentar och det ger mig bilden av att du inte riktigt tänkt igenom det hela. Få se nu om jag kan ge dig lite mer att fundera över? Du skriver ”Nu vet jag så mycket bättre. Om så många barns pappalängtan – och hur svårt det kan vara som ensamstående mamma.” Jag undrar hur du menar då? Att barn som har en pappa längtar efter honom är ju en självklarhet, det är ju en person, en iindivid som de längtar efter. Många av våra barn längtar efter dem de har en nära relation till, må det vara en morfar, moster, gudfar/mor, morbror etc.
Hur svårt det är att vara ensamstående mamma? Tja, många av oss förundras ju över hur mycket de som är två faktiskt klagar över hur jobbigt det är att ha barn, när vi inte tycker att det är så himla svårt och tufft faktiskt.
(Oj, en tanke: tänk om det är så att det är hotfullt för kärnfamiljen om vi kommer och säger att det fatiskt går jättebra att vara en, då kan det ju plötsligt inte vara så synd om kärnfailjen längre? Men nej, jag ska avstå från konspirationsteorier).
Jag vill inte vara din hjälte heller faktiskt, alltså varken glorifierad, tyckt synd om eller sedd ner på. Jag har valt att bilda min familj så här, som singelmamma med insemination. Måste det betyda att jag/vi är ENSAMMA? Du skriver att vi inte skulle dela sjukdomsnätter med någon, eller glädjefnatt över utvecklingen… tror du vi helt saknar nära relationer?
Jag har delat min sons utveckling med några personer som står oss nära, och det kanske inte är jämförbart med hur du eventuellt delar dina barns utveckling med andra släktingar eftersom du lever på ett annat sätt. (dvs kanske har jag andra och djupare relationer för mig och mitt barn utanför vår mamma-barnfamilj, kanske just för att det är en mamma-barnfamilj?)
Kanske är det så att dina erfarenheter inte är riktigt överförbara på vår situation? Att du måste gå utanför dig själv om du vill sätta dig in i frågan? Läs gärna på http://www.femmis.se för att sätta dig mera in i hur många av oss tänker.
Och sjukdomsnätterna ja, nävisst det är ju inte ofta nån annan vuxen här och delar dem men jag ser också fördelar med det, där finns ingen att vara irriterad på för att han/hon inte tar sin del av hushållsarbete/vaknätter etc.
Alla sätt att forma sin tillvaro (och familj) på har sina för- och nackdelar tror jag, och bör inte mätas i bättre och sämre utan egentligen mest ses som olika. Och det som passar mig, passar kanske inte dig och tvärtom.

Vill bara säga att:
– jag är glad att min son (tillkommen genom insemination i Danmark) inte ska gå i skolan med dina barn – för jag vill inte att han ska träffa människor som berättar för honom att hans fantastiska förälder (dvs jag) är usel, naiv och fel
– jag är också ledsen att min son inte ska gå i skolan med dina barn – för kanske skulle hans självförtroende och fördomsfrihet ge dina barn en positiv glimt av verkligheten
väx upp!!!

Jag tänker inte skriva någon lång kommentar om detta eftersom flera starka tjejer redan gjort det på uttömmande och föredömliga sätt. Jag vill bara väcka en liten fråga hos Hillevi: om du inte hade träffat din stora kärlek här i livet innan 35, hade du då fortfarande varit naiv och vetat sämre och velat skaffa barn på egen hand eller hade du då kommit till insikt avstått från barn av de skäl du anger här?
Hälsningen från en som lever i en siochsådär-relation men som stannar kvar eftersom längtan efter barn är så stark. (Kanske ytterligare ett ämne för debatt här?)

Jag vill bara skriva här också att jag inte heller vill vara din hjälte, tack så mycket. Det är inte synd om mig, tvärtom var det väldigt synd om mig när jag var i kärnfamilj med en man som sällan vaknade och hjälpte tilll på nätterna, gissa om det gick åt energi till den besvikelsen då!! Idag har jag harmoni och jämnmod som jag INTE hade när jag ständigt klafsade omkring i tjafs med dåvarande maken. Är det några det är synd om är det de som inte lyckas ta sig ur dåliga förhållanden, DERAS barn växer knappast upp under ideala förhållanden. Kärnfamiljsnormen HINDRAR i oändligt många fall barns chans till en lycklig barndom.