”Jag skulle vilja springa lite”, sa jag till hotellreceptionisten på Piteå Stadshotell, Ina. ”Vars springer jag då?”
Ina sken upp som en sol, för var det något hon var expert på så var det vackra stråk i Piteås omnejd.
Första rundan blev således till Nördfjärden. Nördfjärden! Bara namnet gör ju nästan att man ville flytta dit. Och så vackert det var!
Jag hade inte fått springa på nästan en vecka och jag visste inte ens om benen, och framför allt foten, skulle bära. Men som de bar! Första morgonen sprang jag en mil längs vattnet och förundrades över denna våran jord och hur skön den är. Med en molnfri himmel, kristallklar luft, solen i ansiktet, frost i gräset och fåglarna som kvittrade. Det var helt magiskt. Jag fick rysningar längs hela ryggen och började nästan lipa. I just love the art of running.
Och frosten! Gräset, mossan, de pyttesmå konstverken som finns överallt och hela tiden. Tredje dagen var jag uppe på Grisberget – ett namn som de kanske måste jobba på lite – och sprang en mil genom skogen. Och så här såg det ut hela vägen. Är det konstigt att man nästan blir religiös av att springa?
Även Stadshotellet var en liten pärla. Förutom den synnerligen trevliga personalen, så hade de ursnygga toaletter. Bara en sån sak.
