Det här låg jag och grubblade på i natt:
Varför är det så att alla kvinnor, plötsligt upptäcker sin barnlängtan när de är 37? Har de ingen som helst kontakt med sitt inre liv innan dess?
Och varför är det så många kvinnor som envisas med att ha förhållanden med gifta män? Det är så förgörande och stjäl så många år av våra liv. Har vi verkligen inte bättre självförtroende än så?
Varför stannar så många kvinnor i relationer där männen ”inte är redo för barn”. Säger inte det en hel del om den relationen? Vad är det männen väntar på? Någon bättre kvinna? Och varför tror inte kvinnor på män som säger: Nej, jag vill inte ha några fler barn, jag är en dålig pappa.
Borde inte vi kvinnor skärpa oss och fundera över vad som är viktigt i livet och vad vi verkligen vill ha för livspartner, långt innan vi fyller 37? Ligger inte åtminstone en del av ansvaret för detta på oss?
4 kommentarer
Åter generaliserar du grovt. Om man nu inte levt i ett dåligt förhållande då? Om man verkligen inte haft ihop det med en gift man? Och inte väntat på en man som aldrig blir redo för barn?
Om det nu inte handlar om vare sig omdöme eller självförtroende, utan bara helt enkelt om något så enkelt som att åren gått och man bara inte träffat en man där känslorna – på båda håll – varit starka nog för att det skulle vara rätt att skaffa barn? Finns ens den möjligheten i din värld, som tydligen är befolkad av singelmammor som antingen lider av dåligt självförtroende eller ännu sämre omdöme? Sluta göra oss till antingen idioter eller offer eller både och, och inse istället att vi är genomtänkta, kloka kvinnor kapabla att fatta lika sunda och vettiga beslut som du själv. Kanske aningen mer fördomsfria bara?
På vilket sätt lider barn av att växa upp i ett stabilt, tryggt kärleksfullt hem, oavsett antal föräldrar? Kan du svara mig på det? Om jag får vara personlig: borde inte du, av alla människor inse detta? Du, som är född på exakt det sätt du och Malin Wollin propagerar för, nämligen ur kärleken mellan två föräldrar snarare än ur kärleken till barnet självt. Du har tom betitlat din bok om din uppväxt Kärleksbarnet. Kan du säga att den uppväxten var sådär alldeles lysande? Hade det inte kanske varit bättre med EN förälder, som fokuserat på dina behov och din uppväxt istället? Jag vet att det inte är helt jämförbart, med tanke på dina föräldrars alkoholism, men jag anser ändå att det är värt att lyfta fram. Du är ju själv paradexemplet på hur fel det kan bli när två människor skaffar barn tillsammans! Våra barn är födda utan större passion, det är sant. Men de är tillkomna under stabila förhållanden, genomtänkt, till kvinnor som verkligen är redo för dem, och som riktar in hela sin tillvaro på detta enda att ta hand om sitt längtansbarn. Vilket också många – sannolikt de flesta – par gör. Men för oss vågar jag påstå att siffran är 100%, just pga barnens tillkomstsätt. Jag upprepar: är det inte viktigare med kärlek, trygghet och stabilitet än med två föräldrar?
Hejsan!
Jag tror inte att man upptäcker sin barnlängtan vid 37, men dessförinnan har man hoppats att man ska träffa någon att få barn med. Vid 37 kommer nog ”biologi-ångesten”, man inser att chansen att träffa någon innan man inte längre kan få barn är minimal.
Jag började vid 30 fundera på barn via insemination alt singel-adoption OM jag vid 35 fortfarande var singel. 6 år senare hade jag funderat klart (tro mig, det ligger många tanke-timmar bakom beslutet) och vågade prova. Idag är jag otroligt glad att jag trots moraliserandet och ibland fördomsfullheten som finns i samhället runt ensamstående föräldrar (och som du nu också har demonstrerat) vågade försöka. Att ha fått barn via insemination är det jag är mest stolt över att ha presterat i mitt liv!!
Jag måste få fråga dig, varför undrar du (eller ni, eftersom du har ”hakat på” Malin-fotbollsfruns resonemang i frågan) vad vi säger till våra barn om deras tillkomst? Frågan är absurd för mig, varför skulle jag överhuvudtaget fundera på att säga något annat än sanningen? Jag fattar inte resonemanget bakom den frågan?
/Lena
Bättre med en bra förälder än två dåliga! Sedan är det heller inte så lätt att ”styra” livet och alltid göra ”rätt” val av partner. Jag, t ex, satt fast i en mångårig (11 år) mardröm med en man utan att kunna ta mig ur situationen. När jag väl trillat ur med livet i behåll behövde jag tid att räta upp mig. Efter det kan tanken på barn komma. Tiden går…
Jag tycker att hela debatten är väldigt sorglig och att du och Malin Wollin gör väldigt många ledsna med era åsikter. Och själv var du ju över 37 när du fick dina mirakel, vilken tur att du träffade en bra man och kunde få barn då vilket inte är alla förunnat. Jag har 3 barn med min man och varken du eller jag vet hur våra barn kommer att må när de är stora. De kanske inte behöver undra över sina pappor men kan, tyvärr bli t ex drogmissbrukare eller uteliggare fast de vuxit upp i kärnfamiljer med föräldrar som älskar varandra och dom.