Johanne Hildebrandt skriver en krönika i Aftonbladet om hur viktiga pappor är. Om hur papporna formar barnens världsbild och avsaknaden av dem skapar ett stort tomrum:
”Jag vet för jag växte själv upp utan en far och även om hans frånvaro hade en rationell, intellektuell förklaring var det ändå en stor sorg att som spädbarn bli bortvald av ena föräldern.”
Hon skriver att hon kan bli vansinnig av ilska när hon pratar med en del skilda par, sådana som ”grävt ned sig i skyttegravar och för ett ställningskrig där ungarna är vapen”. Det finns ingen ursäkt att bete sig som fem när man närmar sig fyrtio, skriver hon och jag sitter och nickar mig igenom hela krönikan. Ja, ibland fattar man inte hur vuxna människor kan bete sig som somliga gör. Det är både pinsamt och sorgligt. Och Johannes slutkläm går till de frånvarande papporna
”Några som också omedelbart ska kamma till sig är de som inte begriper hur viktiga de är för barnen, papporna som lovar saker som de sedan inte håller, de vars faderskap är en sårig vandring full av svek och otrygghet.”
2 kommentarer
Jag håller med helt och hållet. Jag har vuxit upp utan min far och jag visste inte ens vem han var. Jag hade återkommande drömmar när jag drömde att en man kom och låste in mig i en flyttbil för att han var min pappa.
Jag har nu vid 49 års ålder träffat honom totalt tre gånger. Han ringde några gånger förra året när han fått veta att jag fått bröstcancer men efter några samtal var jag inte intressant längre.
Pappor behövs för alla barn – man blir vilsen och osäker över att bli bortvald – glömd.
Charina
Hej, läste inlägget av Charina och blev berörd, själv växte jag upp med min mamma, som under ett flertal år levde med alkoholister, hon är idag 81 år och lyssnar inte när man säger nåt om den tiden, t.ex att mannen hon levde med sövde ner mig med eter, när hon låg på BB, för att han skulle ha fest hemma, eller när jag som sjuåring satt i polisbilen darrande, för att det var bråk hemma eller när jag sprang i snö till min moster, hennes försvar är att det gått bra för mig ändå!! min pappa var en snäll människa och på 60-talet slogs inte männen för vårdnaden om sina barn, idag är han död: Jag fick en stor summa pengar när han dog, men det kan inte läka såren i själen!! även om man tror det, så alla ni med barn därute, tänk efter före ni tar det där glaset!!!Älska era barn och säg att de är värdefulla. Kram A